Inlägg

Fyren

Trasighet eller att lagas med guld

Vi är alla här väldigt trasiga.

Men trasigheten gör att kärlet kan släppa in ljuset.

Att lagas med guld.

Nattkafeét

nattkafeet_ledsenghet

Jag ankom till lokalen, med taxi. Tunnelbanan hade slutat gå. Men det hindrade inte mig. Man såg knappt skylten. Den var dolt upplyst, men tillräckligt för att se den.

När jag kom in i lokalen och tittade mig omkring så såg jag en skara människor. Jag slog mig ned.

Alla vi som satt i lokalen hade liknande sorgsna blickar.

Alla var så trasiga där.

Alla var så inne i sitt.

Jag frågade en taxichaufför när han skulle åka, han var ledsen och visste inte. ”Ett par timmar till.

Klockan var ca 03.00.

Jag svarade inte.

Vår kontakt avslutades där.

Ett sökande: efter vad?

Min önskan att knäcka någons näsben, kvarstår. Jag känner mig farlig.
Men egentligen vill jag bara ha en kram. Jag är inte farlig.

Sökande efter kontakt.

Bekräftelse.

Kärlek.

Jag sätter mig ned och beställer lugnt (fast det kokar på insidan) en tonfiskmacka och kaffe.

Beställningen kommer fort.

Mackan är riktigt god. Jag njuter av den en aning. Men det bubblar av känslor på insidan.

Hur ska jag klara mig?

Egentligen så hade jag inte råd med taxi, men på något vis får jag kontakt med en man som kan tänkas skjutsa mig.

Han sträckte tillbaka 200 kronor av de 300 jag skulle betala för att komma hem, men mitt samvete tillät inte detta. Jag hade tidigare påpekat för honom att jag hade dåligt med pengar.

Han var riktigt vänlig.

Jag sade: ”Nej, jag betalar dig för en tjänst, ta dina pengar.”

Under resan, så säger han: ”vad är detta för liv? Sitta i en Djävla bil fram och tillbaka. Jag har ingen kontakt med sonen.”

Jag visste inte vad jag skulle svara, men jag svarade: ”taxi är lika med trygghet, jag hyser stor stolthet för samtliga chaufförer. Taxi finns alltid när man behöver hjälp, till sjukhus, hem när man är för full, när man är vilsen.”

Han kunde inte ta till sig detta. Det såg man.

Sedan tystnade vi, vi satt i en Djävla bil, enade i ensamheten.

Här kan du stanna. Tack.”

Han: – ”Ha en trevlig kväll.”

Jag: ”Detsamma.”

 

Fram och tillbaka

fram_och_tillbaka_angest_inlaggning

Nu har jag skrivit ut mig. På grund av en i personalstaben. Det är fel. Jag är inte redo att stå på egna ben ännu.

I morse, hemma när jag vaknade kände jag väldigt mycket destruktiva känslor.

Så jag ringde min mottagning. Jag var inte jättesugen på att ta mig in till St:Görans för att sedan bli skjutsad till Danderyd. 

Kvinnan i andra ändan löste situationen bra, genom att ringa till avdelningen. De hade plats. Allt gick mycket smärtfritt till.

Det enda problemet var transporten av mig: att Norra akutteamet hade inte tid förrän 11.45. Men jag fick inte komma in efter 13.00 enligt avdelningen. Det var bäddat för att gå åt helvete. Dels, logistikmässigt och dels 2,5-3 h av att göra ingenting. Vilket var superfarligt för mig.

Så… Jag ringde min mor. Hon gav mig pengar till taxi. 

Nu ligger jag på avdelningen, med svettningar och ångest.

Fina läkaren såg mig innan jag hade fått ett rum, när jag låg med huvudet på bordet, och frågade: ”hur är det?” Hon bryr sig faktiskt.

Hon avbröt det hon gjorde och gav mig en Truxal, för att lindra ångesten. Den hjälpte marginellt, men nu tar jag det lilla jag får. 

Så… Jag har fått en säng, blivit visiterad och blivit medicinerad.

Nu väntar jag bara på lunch och läkarbedömning så jag får mina sladdar.

Det enda jag hoppas på är att personen inte arbetar i helgen.