Tag Archives: sorg

En helvetes lördag, men jag fick hjälp

en_helvetes_-lordag_men_jag_fick_hjalp

Igår, (lördag) hade jag sådan fruktansvärd ångest, jag ringde NoA.

NoA var ej behjälpliga. Jag blev tyvärr inte förvånad. Då ringde jag 1177. Ropade på hjälp. Grät i luren.

Hon var finska som svarade, och med lugn röst informerar hon om vägar som kanske finns att tillgå. Men inga av dessa fanns tillgängliga. Då frågade hon: ”känner du att du vill ringa 112?”

Ja, kanske” var mitt svar.

Prova.”

Jag provade, och frågade om jag var på rätt instans. Då ångesten var så kraftig, så jag skulle överdoserat om jag hade haft möjlighet, så skickades någonting som heter PAM till mig.

PAM står för psykiatrisk Akut Mobilitet. Det är en psykiatrisk ambulans som enbart åker på akutlarm. Det började som ett projekt, som jag tycker är helt enormt bra. Jag hoppas att det är här för att stanna.

Då kom räddningen: Daniel, Robert och Ola talade med mig. De gjorde en bedömning på mig, hjälpte mig.

Deras lugn spreds, spreds i lägenheten och jag fick ett par konstruktiva tankar.

Det bränner energi att hata. Man blir trött. Jag behöver hjälp för att ta kontrollen.

Att känna att man inte tar fighten själv tror jag det handlar om. Att öppna dörren och se tre vänliga och trygga män komma i trappuppgången.

Det var någonting med dem, det kan ha varit kläderna, deras psyken eller bara att bli tagen på allvar.

Detta berör mig, tack 1177, tack SOS, och tack PAM.

Och framförallt: TACK Daniel, Robert och Ola. Ni hjälpte mig att ta mig igenom denna kväll.

Taggar , , ,

In memoriam för Musse

musse

Han dog första dagen det kom snö.
Blodet är förvirringens sand.

Sorgen går hand i hand med kärleken.

Musse var den vänligaste själen på denna jord.

Han hade fyra tassar och ett hjärta av guld.

 

In memoriam:

cat_line_drawing

Älskad och saknad, för evigt i våra hjärtan.
Sörjes närmast av Matte och plasthusse.
Må du vila i frid och att vi en gång möts igen

Det fanns ingen som du, din själ var den vackraste.
Det går inte att beskriva.

Du var älskad av många.

Taggar , , ,

Tuggummit eller en före detta vän

tuggumit_eller_en_fd_van

Att konsumera personer.

Aha! Fri ventilation.

Gratis.

Min ventil till ilska.

Med all rättighet.

Jag är en produkt, en vara.

Den känslan känner vi igen. Att reduceras till noll.

En form av utnyttjning. Ren utnyttjning.

Ja! Men jag tar inte tillfället i akt, energin finns inte.

Men all smärta, all ilska finns där.

Det är inte bara sociopater som saknar empati.

En individ, förbrukar sina vänner som handelsvaror, respekterar dig inte.

En vara,

en före detta vän.

Ett sista telefonsamtal.

I vissa fall finns det skäl till ensamhet, denna person har jobbat stenhårt. Att uppnå detta.

Att tugga sönder folk och spotta ut dem.

Hon frågade vad gjorde jag för fel?

Taggar , , , ,

Bränt kaffe

brant_kaffe_sjalvskadebeteende

Jag tittade på det.

Smakade på det.

Att sitta vid stängning och dricka bränt kaffe.

Hur det likar sig över smaklökarna. Och ned i strupen.

Det finns där.

Som en påminnelse av lugn.

En påminnelse av frihet.

En påpekan om misslyckande.

Det ter sig så harmlöst.

Kaffet som smakar hemtrevligt, bara för att miljön man sitter i ger en sådan ro.

Ett misslyckande.

Taggar , , ,

Låsning

rp_lasning_ledsen_sorg-1024x683.jpg

Jag mår så dåligt, jag kan inte äta, stå, gå, eller ens dricka kaffe ordentligt.

Sjukdomen har spridit sig åter.

Som ett mörkt moln som gör att jag enbart kan ligga i sängen.

Där mår jag bra.

I tryggheten.

Det är som att det har låst sig.

I psyket.

Men idag fick jag kontakt med en kvinna från mottagningen. Hon sade att man har en ny möjlighet varje dag. Samt att jag skulle fråga mig själv vad det lilla jaget behöver.

Det kan tyckas lite fånigt att tala om det lilla jaget, men det fungerar för mig.

Hon fick mig att fälla några tårar, vilket är bra, då fick jag ut lite känslor.

Men att komma till aktion är svårt.

Jag vet vad jag skulle behöva göra, men sängen lockar.

Taggar , ,

Kuddarna

kuddarna_karlek

(Gammal ej dat.)

Nu.

Nu har jag någon att dela min glass med.
Någon jag kan vara ärlig med.

Någon som ser på mig, med glänsande ögon.

Ögonen uttrycker hängivenhet.

Ibland blir jag rädd när jag ser länge in i dessa ögon.

Jag älskar hur kuddarna är staplade efter vi legat i soffan.
Jag tänker aldrig ändra dem.

Kärleken som finns i armarna runt mig.
Jag vill bo där.
Du håller mig.

När dessa armar sluts, är vi onåbara.
Inget ont kommer in och förstör.

Ändå så tvivlar jag.

Tvivlar på att detta är sanning.
Du kanske är ett tankespöke, som hjärnan skapar.
En annan existens.

För att slippa tomheten. Hopplösheten.

Men om denna värld överensstämmer med verkligheten, så blir jag ännu räddare.

Jag är så rädd. Tänk om detta är lycka, den jag alltid trott inte existerade.

Plötsligt tar allt slut.

Mina tankar tvingar bort mig.

De har dragit mig däråt förr, men då har jag velat dit.

Men inte nu.

Snälla, inte nu.

Tänk om de drar mig, släpar mig.
Bort.

Till ensamheten.

Och jag spjärnar emot. Allt vad jag har.

Kan.

 

Taggar , , , ,

Tårar

tarar_sorg_existentialism

Och jag grät, för allt som är sorgligt.

Skriket som kom ut ur min mun var för allt som är orättvist.
Och som jag grät.

Jag fick ur mig mycket, sådant som jag har varit arg, besviken och ledsen över.

Allt jag funderat på och upplevt bara vällde över mig.

Den blotta existentialismen kom ur mig. Universums existens, svara hål och supernovor kom ur mig.

Sådana tårar. Med mina innersta känslor. Vissa omformuleringar och dolda budskap.

Jag grät, för allt jag var rädd för.
Tårar av sorg, tårar av ilska.

En rening.


Taggar

Hoppet är borta

hoppet_ar_borta_tomhet

(gammal ej dat.)

Jag sätter nu stopp, inget mer hopp, jag vill inte ha det.
Jag lämnar hoppet där det ska vara. Där borta, hos någon annan.

Jag ser att ”jag vill inte ha det” är en försvarsmekanism som gör situationen enklare att hantera.
Men så är det.

För nu.

 

Taggar , ,

Jag bjuder dig adjö

jag_bjuder_dig_adjö_anorexia

Du blev min vän, i lite mer än ett år höll jag fast vid dig. Jag kunde alltid vända mig till dig, du var aldrig någon som lämnade mig.

Även när allting annat fallerade. Så fanns du där.

Orubblig.

Problemet är, att du fortfarande finns där för mig. Erbjuder mig allt och lite därtill, så som djävulen. Med öppna armar och blödande hjärta ropar du på mig.

Idag inser jag att jag redan har lämnat dig.

Jag vill inte ha dig. Jag vill ha mig själv. Jag vill själv kunna se till mina behov och kunna vara snäll mot den som är jag.

Jag måste komma ihåg hur Du gjort mig illa. Hur elaka ord som sagts av dig. Och det vackra falska du har sagt.

Ingen förtjänar att hata sig själv så intensivt med brinnande vrede så som du fått mig till att göra.

Du hjälpte mig under en svår tid att lindra, men även med att spä på mitt självhat. Dag för dag växte det större och större. Och jag blev mindre och mindre.

Jag vill inte ha dig. Men du undrar varför, du gråter och självömkar.

Men jag vet att det bara är ett spel. På en sekund förvandlas du till ilska, och begär fruktansvärda ting utav mig.

Du är en älskvärd förrädare.

Så jag bjuder dig adjö.

Du gjorde mig sjuk. Riktigt sjuk. Men du är allt för verbal och manipulativ, du vet, allt det där jag faller för.

Tyvärr är du ingen älskare. Du var ute efter att döda mig.

Du vill mig ej väl.

Jag ber dig vända ryggen till, samtidigt som jag gråter. Redan har jag lämnat dig och jag ber dig att gå, men du tjatar.

Tomma ord. Om löften, om den ultimata utopin, den du ej kan tro på. Men jag vill inte ha dig.

Ändå så sörjer jag dig.

En osäkerhet infinner sig. En frågan: hur gör jag nu? En tomhet.

Låt oss omformulera frågan: vad behöver jag i detta nu? Eller vad vill jag?

Men smärtan och sorgen är kvar och jag försöker att inte trycka bort den.

Jag kommer att läka även från detta.

Men det jag vet är att jag vill inte ha dig längre. Och tack för tiden.

Taggar , ,

Pjäsen

pjasen_mani

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Taggar , , ,