Tag Archives: surrealism

Jul igen

Jag trodde det skulle bli en jul på psyk, men nu blir det troligtvis inte så. Bara ett möte, för att stämma av mig, hur läget är.

Det har varit två sjuhelvetes veckor.

Fan har hänt, och tillbaka. 

Men jag överlevde. 

Jag överlevde enorma doser. Faror. Risker som jag annars inte skulle ha tagit. 

Det jag minns det minns jag, men mycket är kolsvart. 

Pusselbitar läggs. Såren kliar. Händerna gör ont. 

Jag slog sönder någons skrivbord, och diverse andra pinaler. Många andra pinaler. 

Ingenting undkom min vrede. 

Jag skrek på människor. 

Men nu blir det förhoppningsvis en God Jul, efter denna pärs för alla av oss.

Jag är bara glad att jag ”tillfrisknade” fort nog att vara redig och vid mina sinnens fulla bruk på julafton. 

Hoppas alla ni finingar som läser får en riktigt varm och trevlig JUL! Kram!

Taggar , , , ,

Vem styr?

vem_styr_angest_tro

Ormarna slingrar sig,

kalla.

Vackra.

Men illamåendet sprider sig, illamåendet över dofter.

Dofter blir odörer.

 

Tröjan jag bär på är befläckad med blod.


Skönhet blir fulhet. Fulhet blir skönhet.

De säger att allt ligger i betraktarens ögon.

Mina ögon neutraliseras.

Ser ingenting.

Vem styr, styr över vad som är vad?

Taggar , ,

Statens slav

statens_slav_surrealism

Åter den vätan som sköljer över mig,

böljande.

Frågar som ställs.

Röda naglar.

Lampan som lyser i mörkret,

är det en indikation för hopp?

Grön vätska rinner ur öppningar.

Vad är livet?

Vad är substanserna?

Kemi.

Ett sköljande, över en.

Kommande tankar, som inte finns ännu.

Tobaksdosor.

Statens slav.

Ett lidande,

nätter.

Nätter förstör.

Vakenhet.

Ett sammelsurium, av känslor.

Av drömmar.

Vad är verkligt?

Röda naglar.

Sköljande vågor.

Frågor som ställs.

Inga svar.

Tomhet, men ändå hopp.

Taggar , ,

Månens gröna blod

Morgonens kalla mörker sveper över mig, kretsande planeter.

Grusets torra väta Samtidigt havets torra vågor.

Jag ser i Blått, vad är? Det luktar Rosa, avsaknad?

 

Icke existerande läppar formar ord som inte finns,
tar emot sådant ingen vet.

 

Intet förstår Blått och Rosa. Även Svart.


Klockorna brinner. Spindlarna smetar ut sig.


Lever, lever mer än livet är dött. Hoppas inte träden ser mig.

ut_och_in_det_glittrar_ont_surrealism
Röken när den vita ensamma asfalten. Blir orolig.


Bläcket sprids i blodet. Förgiftar och glittrar. Majsfälten vill fly, de rör på sig. Men kommer ingenvart. Fyrkantigt? Nej, det är en döende.


Vi föds i blod och galla. Broarna sjunger,

Skräcken förgyller månens gröna blod, dimensionen ändras och öronen talar i tungor.


Frågor som ingen förstår: ställs av?
Tomt är svaret. Frågan ÄR svaret.

Bomullen sticker mig i händerna och inget blod.


Lägg tiden i en korg och smaka på den.
Bittert. Förruttnelse, men ändå upp och ned.

Under den gyllene linjen kryper insekter.
Döden inifrån och ut.
Sett allt salt, surt, bittert.


Solen är det.

Närmare är alltet som aldrig funnits.

Taggar , ,

Ondskan i människan

ondskan_i_manniskan

Likt en reptil.

Blinkande.

Smala pupiller och strålande ondska.

En doft av elakhet.

För varje steg hon tog, släpptes det ett moln av insekter runt henne.

Hon fylldes av obehag.

Lervällingen hon går i, gör att hennes steg blir tyngre och tyngre.

Hon känner hur det doftar.

Närvaron är påträngande. Men ingen syns.

Taggar ,

Flickan med tulpanerna

flickan_med_tulpanerna_surrealismHon hade tulpaner i ansiktet
En overklig känsla.

Att transformeras.

Metamorfosen har inletts.

Ansiktslöshet är skrämmande.

Doften av brand.
Plast.

Ett bevakande av gamla ord.

Av tristessen.

Träd som rör sig mot en.

Taggar

Katten

katten_vad_ar_verkligt

Katten som jag tror att det är, kommer mot mig. Svart och ståtlig. Men det visar sig att det är en man, en lång och rakryggad sådan.

Han transformerade sig.

Han vill mig något.

Genom hans transformation så försvann den dagdrömda katten.

Han konstaterar att han inte är en katt. Men vad är verkligt?

Den långa gestalten tornar upp framför mig. Han är inte av ondo.
Men han vill mig något.

Tala kan han inte, han gestikulerar och försöker få fram sin icke-talade mening.

Jag förstår honom inte. Hans frustration är stor. Gestalten är mörk och oerhört stolt.

Jag önskar att han kunde få formulera sig. Han mår dåligt, och att inte få tala, är fruktansvärt. Att inte få uttrycka sig.

Vem han är vet man inte. Jag blir inte rädd men osäker blir jag.

Att känna hur någons känslor spiller över på en själv.
Så var det med honom, att jag själv kände frustrationen.

Han försvann som i en snabb vind.

Omedelbart så släppte frustrationen.

Och jag står kvar i mitt kök och funderar på hur man uppfattar verkligheten.

Taggar ,

Maskrosfjun

maskrosfjun_angest

När ångesten tar sig igenom barrikaderna, bryter sig fram och avancerar. Likt i krig.

Tar sig in bakom murarna och bryter sönder
från insidan.

Vänd den ut och in och vänd på den åt det håll du vill.

Andas på den. Blås på den och se hur den splittras.

Som maskrosfjun.

Taggar ,

Verkligheten i bitar

verkligheten_surrealism

Ljud, märkliga ljud, främmande som jag aldrig hört förut.

Gör att jag känner mig främmande för verkligheten.

Jag förstår inte var de kommer ifrån.

De smakar torrt i munnen och jag undrar vart jag är.

Det är som pulserande bitar som faller från ingenting.

Det är så det låter.

Märkligt.

Taggar

Pjäsen

pjasen_mani

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Taggar , , ,