Tag Archives: tankar

Jul igen

Jag trodde det skulle bli en jul på psyk, men nu blir det troligtvis inte så. Bara ett möte, för att stämma av mig, hur läget är.

Det har varit två sjuhelvetes veckor.

Fan har hänt, och tillbaka. 

Men jag överlevde. 

Jag överlevde enorma doser. Faror. Risker som jag annars inte skulle ha tagit. 

Det jag minns det minns jag, men mycket är kolsvart. 

Pusselbitar läggs. Såren kliar. Händerna gör ont. 

Jag slog sönder någons skrivbord, och diverse andra pinaler. Många andra pinaler. 

Ingenting undkom min vrede. 

Jag skrek på människor. 

Men nu blir det förhoppningsvis en God Jul, efter denna pärs för alla av oss.

Jag är bara glad att jag ”tillfrisknade” fort nog att vara redig och vid mina sinnens fulla bruk på julafton. 

Hoppas alla ni finingar som läser får en riktigt varm och trevlig JUL! Kram!

Taggar , , , ,

Statens slav

statens_slav_surrealism

Åter den vätan som sköljer över mig,

böljande.

Frågar som ställs.

Röda naglar.

Lampan som lyser i mörkret,

är det en indikation för hopp?

Grön vätska rinner ur öppningar.

Vad är livet?

Vad är substanserna?

Kemi.

Ett sköljande, över en.

Kommande tankar, som inte finns ännu.

Tobaksdosor.

Statens slav.

Ett lidande,

nätter.

Nätter förstör.

Vakenhet.

Ett sammelsurium, av känslor.

Av drömmar.

Vad är verkligt?

Röda naglar.

Sköljande vågor.

Frågor som ställs.

Inga svar.

Tomhet, men ändå hopp.

Taggar , ,

Vad är vägen?

vad_ar_vagen_beroende

Att bli hörd.

Ett nytt beroende.

Att hänga upp sig på hjälp som inte finns,

greppa efter ting som är för långt borta.

Ersätta beroende med beroende, när styrkan finnes.

Min älskade sade: ”du har alltid styrkan”. Och det skar i själen. Värmde. Stärkte.

Även fast man är som svagast, finns kraften.

En syntetisk empati, en önskan om att bli hörd.

Beroende.

Krislösning.

Vad är den långsiktiga lösningen?

Att ersätta beroende med beroende är inte så konstruktivt, att hänga upp sig på andra oempatiska människor som inte ger hjälpen man så innerligt behöver.

När man har styrkan långt inne i sig själv.

Du ÄR stark. Alltid.

Du kan reglera dig själv, på två sekunder.

Inga genvägar, Vägar.

Rätt väg. Hur hittar jag dit igen?

Lösning.

Det är hjärnan som hamnar i gamla spår, och detta går att bryta. Men det är inte enkelt. Men det går.

Ta tillbaka makten.

Ta tillbaka makten över dig själv. Över ångesten.

Jag kommer nog alltid leva med ångesten men så länge den är hanterbar är det acceptabelt.

Byta beroenden som man byter trosor, är inte hållbart. Även till trots att det ena beroendet kanske inte är lika destruktivt som det andra.

Man jag klarar mig själv.

Styrkan finns.

Men frågan kvarstår: vad är den riktiga långsiktiga lösningen?

Taggar , , , ,

Mannen i hissen

mannen_i_hissen_insikt

Idag stod jag i hissen som vanligt, men sedan började det blinka: ”akuttransport.” Jag blir lite orolig, och undrar vad som händer.

In kommer en man med rosslingar, och stånkande ljud jag aldrig hört förr.

Personalen beställde akuthiss, och jag råkade hamna i den. De var stressade, det såg man på dem.

Jag insåg snabbt situationen och ville inte se denna man avlida. Jag skulle inte klara av det.

Ljuden han utstötte, har jag aldrig hört förr. Jag avlägsnade mig snabbt ut ur hissen. Visste inte vilken våning jag hamnat på, men jag klev ut ur hissen och väntade in nästa som var på väg ned. Jag var förvirrad, på grund av ångest.

Men skrämmande var det, att ha döden så nära inpå.

Jag tryckte på knappen till nästa hiss, och tog mig ned i kulvertarna där jag känner mig trygg.

Universum vill säga mig något. Och det gör det på ett brutalt sätt. På många vis. Men det är ting jag behöver höra, samt se.

Jag kan inte vara slentrianmässig eller nonchalant med mina överdoser. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera dem.

Universum har flera gånger sagt: ”detta kan vara du.”

Genom händelser, genom personal, samtal.

Jag är skrämd. På ett positivt sätt.

Något måste förändras.

Någonting har förändrats.

Taggar , , ,

Tystnad

tystnad_inlaggning

11 September.

Att bli tvingad att sova under tystnad var inte alls optimalt.

Det blev helt knäpptyst och det märkligaste hände: tankarna började argumentera med varandra.

Ett par små snarkningar från grannen. Inte mer. Någon som gick på toaletten.

Tystnad.

Men tankarna började argumentera och jag kände mig galen, de började slåss med varandra. Då förstod jag varför jag alltid måste ha ljud omkring mig. När det blir för tyst så blir det för högljutt.

Taggar ,

Kameran

kameran

En kameralins riktas mot mig.
Det är någonting med att en lins riktas mot en.

En förändring av energin.

Ett fångande av själar och skrämmande bilder från 1800-tal.
Noga planerat, och strikt.

Slutaren.

Spöklikt, det var viktigt att sitta stilla. Länge.
Så bilden blev skarp. Att se sig själv i helbild.

Sökaren.

Titta inte rakt in i kameran.
Då ser du dig själv som död.

Men det är viktigt att dokumentera.

Urvattnad och kal, själslös.
Död.

Att titta på en bild på sitt forna jag.

Är jag då eller är jag nu?

Taggar

Han lärde mig dagar

han larde mig dagar

Glömma vilken dag det är.

Dagar har alltid tett sig triviala för mig. Tid har alltid varit obegriplig för mig.

Allt är lika, att räkna med tid, är att räkna luft. Ett tappande av tid, av luft.

Att glömma vilken dag som är vilken är lätt när man försvinner in i hjärnan och inte har någon kontakt med kroppen, annars brukar den vara duktig på att säga till vad som behöver göras.

Min far sade att det är viktigt att hålla reda på vilken dag som är vilken. Han kan ha rätt.

Men det triviala försvinner inte för det. Jag lever i perioder då dagarna har sin plats. Men de försvinner fort.

Detta sker oberoende på aktivitet. Att vältra sig i avsaknaden av tidsbegreppet.

Men söndagar känns annorlunda. Hur kan det vara så?

Denna dag är en fruktansvärd avvikelse.
Allt är fel denna dag, dofter, känslor och smaker.

Då vet jag att det är veckoskifte. När det smakar annorlunda i munnen eller när benen känns tunga.

Och ett krampande hjärta.

Ett stickande i själen. I ryggslutet.

Som en insekt krälar och bits.

Fast på insidan.

Men om jag känner söndag så borde väl de andra dagarna kännas också? Nej, de flyter samman och blir ett vackert, skönt sammelsurium. Tystnad och lugn, när det oftast flyter på. Att bara få finnas ifred. Men söndagar. Söndagar är tortyr.

Hur kan dagarna skilja sig så, när de egentligen inte finns?

Taggar , ,

Förfall

forfall_overgivenhet

Övergivna byggnader, övergivna själar.

Grå betong och sorg.

Igenbommat men glassplitter ändå.

Se nonchalansen.

Tittar in i ett sprucket fönster och ser väldigt mycket av ingenting.

Ingenting av väggar och ingenting av tak.

Tomhet, full av ödeläggelse och förstörelse.

Jag vet inte hur jag ska klara mig i känslan som infinner sig.

Jag demoleras av ingenting.

Taggar , ,

Flyktighet

flyktighet_minnen_faglar_trad

Jag får inte alltid minnas mina minnen.
Ibland minns jag andras minnen.
Får jag inte ha mina minnen ifred?

Mina historier som inte finns?
Gamla historier man berättar om.
Minnen som fåglar uppflugna i ett träd.

Inga minnen.

Att få berätta historian om mannen med det stora skägget som satt och målade när vi kom in.

Han hade en liten vit, kal takvåning som ateljé, lågt i tak drar jag mig till minnes. Jag var stolt, jag kände mannen sedan tidigare. Men han gjorde ingen stor sak av detta.

När han märker av vår närvaro, vänder han stolen och ler stort. Jag hyser någon form av kärlek till honom, ser upp snarare. Allt är mycket suggestivt, och han förklarar hur han arbetar med sitt målande.

Ingen ser mig, men det känns som att det borde vara tvärtom. Jag var glad över detta, men önskar att han såg mig, som jag såg honom. Ett gensvar. Alla deras ögon skiner på denna man.

Han har pondus och med enorm vänlighet välkomnar han oss, in bakom de intimaste gränserna.
Skapandet. Ett öppnande av själen. Släppa ut lite av vätskan som ligger uppdämd bakom portarna.

När någon har något viktigt att säga, så lyssnar man.
En mening full av respekt.

Gamla historier, som egentligen inte finns.
Alla dessa minnen.

Vems historia var det då jag upplevde?

Taggar ,

Kajan

kajan_motet

På bussen på väg till den tidigare hemkommunen, fick jag sådan fruktansvärd ångest.
Mitt ansikte blev högrött och hettade.

Varför jag reagerade på det viset vet jag ej, men jag jordar mig i jorden då jag tänker på min planterade rödlök. Hur den doftade. På myllan. Och förundras över hur en kan bli fler.

Kajan var hungrig, han iakttog mig och närmade sig.
Det låg visst smulor där jag satt.

Han gjorde bedömningen att jag verkade vara harmlös.
Jag tittade tillbaka på honom, han var rätt fin.

Med alldeles för varma kläder och svett som lackar, kommer det en skön och kall vindpust.

Kajan ter sig orädd och närmar sig ytterligare.
Han kommer såpass nära så jag skulle kunna vidröra honom.

Han satt kvar efter sitt mål och tittade på mig, genom mig.

Vilken orädd och dumdristig fågel.

Vilket fint möte.

Och långsamt lägger ångesten sig.

Taggar ,