Inlägg

Fyren

Jul igen

Jag trodde det skulle bli en jul på psyk, men nu blir det troligtvis inte så. Bara ett möte, för att stämma av mig, hur läget är.

Det har varit två sjuhelvetes veckor.

Fan har hänt, och tillbaka. 

Men jag överlevde. 

Jag överlevde enorma doser. Faror. Risker som jag annars inte skulle ha tagit. 

Det jag minns det minns jag, men mycket är kolsvart. 

Pusselbitar läggs. Såren kliar. Händerna gör ont. 

Jag slog sönder någons skrivbord, och diverse andra pinaler. Många andra pinaler. 

Ingenting undkom min vrede. 

Jag skrek på människor. 

Men nu blir det förhoppningsvis en God Jul, efter denna pärs för alla av oss.

Jag är bara glad att jag ”tillfrisknade” fort nog att vara redig och vid mina sinnens fulla bruk på julafton. 

Hoppas alla ni finingar som läser får en riktigt varm och trevlig JUL! Kram!

Statens slav

Vad är vägen?

vad_ar_vagen_beroende

Att bli hörd.

Ett nytt beroende.

Att hänga upp sig på hjälp som inte finns,

greppa efter ting som är för långt borta.

Ersätta beroende med beroende, när styrkan finnes.

Min älskade sade: ”du har alltid styrkan”. Och det skar i själen. Värmde. Stärkte.

Även fast man är som svagast, finns kraften.

En syntetisk empati, en önskan om att bli hörd.

Beroende.

Krislösning.

Vad är den långsiktiga lösningen?

Att ersätta beroende med beroende är inte så konstruktivt, att hänga upp sig på andra oempatiska människor som inte ger hjälpen man så innerligt behöver.

När man har styrkan långt inne i sig själv.

Du ÄR stark. Alltid.

Du kan reglera dig själv, på två sekunder.

Inga genvägar, Vägar.

Rätt väg. Hur hittar jag dit igen?

Lösning.

Det är hjärnan som hamnar i gamla spår, och detta går att bryta. Men det är inte enkelt. Men det går.

Ta tillbaka makten.

Ta tillbaka makten över dig själv. Över ångesten.

Jag kommer nog alltid leva med ångesten men så länge den är hanterbar är det acceptabelt.

Byta beroenden som man byter trosor, är inte hållbart. Även till trots att det ena beroendet kanske inte är lika destruktivt som det andra.

Man jag klarar mig själv.

Styrkan finns.

Men frågan kvarstår: vad är den riktiga långsiktiga lösningen?

Mannen i hissen

mannen_i_hissen_insikt

Idag stod jag i hissen som vanligt, men sedan började det blinka: ”akuttransport.” Jag blir lite orolig, och undrar vad som händer.

In kommer en man med rosslingar, och stånkande ljud jag aldrig hört förr.

Personalen beställde akuthiss, och jag råkade hamna i den. De var stressade, det såg man på dem.

Jag insåg snabbt situationen och ville inte se denna man avlida. Jag skulle inte klara av det.

Ljuden han utstötte, har jag aldrig hört förr. Jag avlägsnade mig snabbt ut ur hissen. Visste inte vilken våning jag hamnat på, men jag klev ut ur hissen och väntade in nästa som var på väg ned. Jag var förvirrad, på grund av ångest.

Men skrämmande var det, att ha döden så nära inpå.

Jag tryckte på knappen till nästa hiss, och tog mig ned i kulvertarna där jag känner mig trygg.

Universum vill säga mig något. Och det gör det på ett brutalt sätt. På många vis. Men det är ting jag behöver höra, samt se.

Jag kan inte vara slentrianmässig eller nonchalant med mina överdoser. Jag kan inte fortsätta att bagatellisera dem.

Universum har flera gånger sagt: ”detta kan vara du.”

Genom händelser, genom personal, samtal.

Jag är skrämd. På ett positivt sätt.

Något måste förändras.

Någonting har förändrats.