Tag Archives: trauma

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


Taggar , , , ,

En helvetes lördag, men jag fick hjälp

en_helvetes_-lordag_men_jag_fick_hjalp

Igår, (lördag) hade jag sådan fruktansvärd ångest, jag ringde NoA.

NoA var ej behjälpliga. Jag blev tyvärr inte förvånad. Då ringde jag 1177. Ropade på hjälp. Grät i luren.

Hon var finska som svarade, och med lugn röst informerar hon om vägar som kanske finns att tillgå. Men inga av dessa fanns tillgängliga. Då frågade hon: ”känner du att du vill ringa 112?”

Ja, kanske” var mitt svar.

Prova.”

Jag provade, och frågade om jag var på rätt instans. Då ångesten var så kraftig, så jag skulle överdoserat om jag hade haft möjlighet, så skickades någonting som heter PAM till mig.

PAM står för psykiatrisk Akut Mobilitet. Det är en psykiatrisk ambulans som enbart åker på akutlarm. Det började som ett projekt, som jag tycker är helt enormt bra. Jag hoppas att det är här för att stanna.

Då kom räddningen: Daniel, Robert och Ola talade med mig. De gjorde en bedömning på mig, hjälpte mig.

Deras lugn spreds, spreds i lägenheten och jag fick ett par konstruktiva tankar.

Det bränner energi att hata. Man blir trött. Jag behöver hjälp för att ta kontrollen.

Att känna att man inte tar fighten själv tror jag det handlar om. Att öppna dörren och se tre vänliga och trygga män komma i trappuppgången.

Det var någonting med dem, det kan ha varit kläderna, deras psyken eller bara att bli tagen på allvar.

Detta berör mig, tack 1177, tack SOS, och tack PAM.

Och framförallt: TACK Daniel, Robert och Ola. Ni hjälpte mig att ta mig igenom denna kväll.

Taggar , , ,

Kampen mot duschen

kampen_med_duschen

Dagens inlägg handlar om skit som kom upp dagen innan fars dag, tyvärr kan detta inte spridas, men det är tunga grejer. Och jag blev arg. Jag ville nita någon. Känna min hud mot personens hud/känna benen krossas i näsan.

Och visste att tillfredsställelsen skulle vara enorm. Men det skulle vara på en oskyldig människa.

Det är inte den personen jag är arg på. Det skulle vara en person på fel plats vid fel tillfälle.

Jag är pacifist.

Alla har velat nita någon, en tanke är en tanke. En känsla är en känsla.

Men nu är det så att jag ligger farligt nära handling. Hoppas denna ilska pyser ut imorgon, då jag har min samtalskontakt. Farligt nära att bli kriminell. Det vill jag inte.

Att bli rädd för sig själv. Att vara en farlig person.

Men sorgen efter Musse går bättre att hantera.

Men grejen är att jag orkar inte.

Problemet idag är att jag måste duscha. Duschångesten är tillbaka. Detta är på grund av all överbelastning. Duschen hade jag fått bukt på.

Men det gick. Idag.

 

Taggar , , , ,

Den fyrkantiga boxen

den_fyrkantiga-boxen_trauma

Det fyrkantiga boxen

Den fyrkantiga boxen som ligger djupt inom mig.

Den är svart och otymplig, stor.

Idag trodde jag att jag skulle få den ur mig, lyfta ut den på golvet och titta på den.

Men så blev inte fallet. Min samtalskontakt var sjuk.

Att se på den med dubbla ögon, och reflekteras. Reflektera.

Frågan: varför? kommer jag aldrig få svar på.

Ingen kan skada sanningen.

Ingen kan ändra sanningen.

Jag är kall.

 

Taggar , ,

Villfarelser

villfarelser_depression_angest

Jag håller på att dö.

Andningen blir fragmenterad, själen gör ont.

Jag är sjuk, har PMS och alla de andra sårbarheterna.

Jag håller på att dö.

Men det är bara hjärnan som lurar dig.

Hjärnan simulerar, hetsar upp sig.

När man vet att räddningen finns.

Infinner sig tryggheten.

Man har den säkerheten.

Villfarelser.

Hjärnan far med villfarelser.

För en bakom ljuset.

Beroende.

Beroende av vad?

Trygghet.

Vetskap att lindring finns.

Nära.

Taggar , , ,

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.

Taggar , , , ,

Alkoholen och den trasiga flickan

Igår drack jag sprit, och det enda jag minns är att jag faller. Om och om igen.

Jag försöker ringa 112 men det går inte, fingrarna vill sig inte.

Kontakt med 112 upprättas, jag ligger på golvet och det enda jag kan haspla ur mig är min adress. Om och om igen.

De frågar vad som inträffat. Jag upprepar min adress. Jag kan inte artikulera ord.

Hjälp, sade jag nog, jag inser vad jag ställt till med. Hur jag smutsat ned mitt hem, min säng, golvet. Kläder. Allt var smutsigt av diverse kroppsvätskor.

Jag inser att ambulansmännen inte kan se mig i det tillståndet. Jag ställer mig i duschen med kläderna på. Så pass nedsmutsad var jag. Jag tappar balansen, faller igen. På något vis får jag av mig kläderna. Och hinner duscha rent underlivet från smuts. Och kräkset på bröstet och magen.

– Minneslucka

Jag har nu nya kläder på mig. Och inser att de kommer bryta upp min dörr. Jag hann nog precis få på mig kläder tills dem kom. Samt låsa upp dörren. Jag vet inte hur dem tog sig in genom porten. Men de har väl sina metoder. Dem kom fort. I och med att de inte visste vad som hade hänt.

Spåren visar att jag fallit in och spårat ur min garderob, duschen och vattenskålen till katterna var uttömd.

De hade båren stående längst ned i trapphuset. Och jag har ett hårt armgrepp, det är en man vars ansikte jag inte minns. Han säger hårt men vänligt: ”håll i stången med den andra handen”. Jag håller på att falla bakåt flera gånger. Han parerade mig, spänner fast mig på båren, och plötsligt är vi där. Vid sjukhuset. Jag tappade medvetandet under ambulansfärden.

Jag måste varit helt medvetslös av och till.

Skrämmande.

Taggar , , , ,

Sängen

sangen_angest_trauma

Jag klarar inte av hur sängen ser ut när den är rörig. Det får mig att känna sådan ångest.
Jag måste städa upp den.

Att rätta till kuddarna ger mig ro i själen.

Att se den ostädad väcker mycket känslor och jag vet att det har med övergreppen att göra.

Jag kallar sängen, i huvudet, för grova ting. För grova än att jag kan mynta dem.

Jag antar att det är ett försvar. Sängen är så viktig i ett hem.

Nu har jag köpt en ny säng och hoppas att känslorna ska förändras, men jag tror inte det. Känslorna förblir nog.

Men jag önskar jag kunde få låta stökigheten vara för en stund. Men det måste vara perfekt för att jag ska må bra i själen.

Tänk hur de negativa associationerna spinner iväg.

Att försöka hinna fånga dem.

Taggar , ,

Minnesbilder som känns

minnesbilder_som_kanns_det_ar_självhatet_som_talar

Jag känner det i handen
Det klibbar svider och sticks
Minnesbilder från fjärran
Jag trodde tryggheten bodde där
Tänk så fel jag hade
Men känslan i handen dröjer sig kvar
En känsla av hud mot hud
Och andningen
Knarrandet av sängen

Tänk så fel jag hade

Jag kan inte tänka på annat än:
Varför drack jag så mycket?
Detta kan debatteras om i olika kanaler.

Men jag trodde jag var trygg

Klibbande

Hud mot hud

Ångest
Blandas med skratt
Och dumhet

Jag trodde det var kärlek
Tänk så fel jag hade
Det fanns ingen framtid

Ingen kärlek

Bara ett utnyttjande av varandra

Vad reducerades jag till?

Taggar

Duschen eller övergreppet

duschen_valdtackt

Jag klev in i duschen och väggarna började brinna.

Det jag gjorde mot mig själv var nästan värre än vad han gjorde mot mig.

Allt för att bli ren igen.

Jag greppade alla lösningar jag kunde få, alla smitvägar. Inget spelade någon roll. Jag skulle bli ren.

Jag ville inte dofta, stinka som han.

Jag blödde, så det rann. En erinran om vad som skett. En erinran som sade att detta var sanningen.

I brist på annat, tog jag en gröngul svamp. Och skrubbade. Inte med den gula sidan.

Varför skrubbandet var ett val kan man också fråga sig. Men det blev som en reningsritual och detta renade mig, en liten stund. Jag blev vackert röd och nöjd av min egna behandling.

Skakningarna i kroppen avstannade en aning. Minskade lite och det var nog då jag började tänka.

Vilket jävla offer jag är.”

Den atypiska offerscenen, i duschen skrubbandes ren, blödande. ”Nu har du blivit en stereotyp också.” Med en ton som inte kan tolkas som annat än översittande.

Han sade hejdå genom dörren och jag svarade bisarrt nog adjö normalt adjö.

Tiden förflöt i duschen lång tid efter han hade gått. Jag skrubbade mig om och om igen. Medan tankarna spädde på självhatet, liksom försvann händelsen och jag mådde bättre.

Det är mycket enklare att hata sig själv för att man utsätter sig för sådant.

Då behöver man inte riktigt kännas vid det. Och efter ett tag blir händelsen sekundär. Den finns knappt, om ens alls. Kanske förtränger det helt.

Taggar , ,