Inlägg

Omvälvande eller ett gammalt beteende

Livet är omvälvande.

Många tankar, många influenser.

Ritalinet har gjort att jag åter kan läsa. Därför har jag läst och läst.

Ämnena har varierat vilt, men en sak kommer åter: en kvinna som skriver starkt om sina åsikter. En blogg. Hon och jag tycker mycket olika, men det är oerhört intressant att få en inblick hur en annan människa fungerar. Det är spännande att vältra sig i åsikter som är för en själv, helt främmande. Jag har analyserat henne och konstaterar att jag vill säga henne något.

Frågan är: vad?

Det återstår att se.

Jag fick även boken om DBT, av Peter. Det var fint. Jag har gått igenom 2/3 av den och försöker hitta fel. Allt ifrån att jag saknar moral, till att behöva bli någon annan.

Jag håller på med ett beteende som förknippas med mycket skam. Det har nu gått över en gräns, så jag måste ta itu med det.

Många förståsigpåare har slagit sina kloka huvuden ihop och gett sina ”goda råd”. Vissa har genuint försökt att hjälpa, men med litet/inget resultat.

Beteendet är att jag biter på fingrarna. Inte som många gör: runt nagelbanden, utan på huden. Långt ned.

När jag var barn, så sträckte sig trasigheten och blodigheten ned ända till handflatan. Nu är skadan inte lika stor, men det expanderar dagligen. Och såren blir djupare och djupare.

Kvinnan i pälsen gav mig expertråd, men jag tror ej att de kommer fungera för mig. I och med att detta har blivit en del av mig så går det inte att slita bort beteendet. Enligt henne så skulle jag bara bryta det, genom att leva i realiteten, ej i lusten.

Beteendet uppkom när jag slutade suga på tummen, alltså: ett långvarigt ”missbruk”. Och vi har provat allt.

Jag konsulterade doktorn och hon kom med andra råd. Ett vilket påminner om en strategi jag hade när jag var barn.

Detta kändes fånigt, men jag beslutade mig för att prova. Detta bryter lite mot realitetsprincipen, för att jag ändå får njutningen. Men detta är ett så kallat kryphål, då detta kanske är ett konstruktivt sätt då jag får lusten/kicken, utan att få blodiga händer. Man skulle kunna likna det vid en form av självtillfredsställelse.

Jag tänker åter konsultera kvinnan i pälsen och se vad hon tycker om mitt snygga kryphål som jag åter fick av doktorn.

Ändamålet helgar väl ändå medlen? Det får vi se, det enda jag vill är ju ändå att inte ha blodiga händer.


En helvetes lördag, men jag fick hjälp

en_helvetes_-lordag_men_jag_fick_hjalp

Igår, (lördag) hade jag sådan fruktansvärd ångest, jag ringde NoA.

NoA var ej behjälpliga. Jag blev tyvärr inte förvånad. Då ringde jag 1177. Ropade på hjälp. Grät i luren.

Hon var finska som svarade, och med lugn röst informerar hon om vägar som kanske finns att tillgå. Men inga av dessa fanns tillgängliga. Då frågade hon: ”känner du att du vill ringa 112?”

Ja, kanske” var mitt svar.

Prova.”

Jag provade, och frågade om jag var på rätt instans. Då ångesten var så kraftig, så jag skulle överdoserat om jag hade haft möjlighet, så skickades någonting som heter PAM till mig.

PAM står för psykiatrisk Akut Mobilitet. Det är en psykiatrisk ambulans som enbart åker på akutlarm. Det började som ett projekt, som jag tycker är helt enormt bra. Jag hoppas att det är här för att stanna.

Då kom räddningen: Daniel, Robert och Ola talade med mig. De gjorde en bedömning på mig, hjälpte mig.

Deras lugn spreds, spreds i lägenheten och jag fick ett par konstruktiva tankar.

Det bränner energi att hata. Man blir trött. Jag behöver hjälp för att ta kontrollen.

Att känna att man inte tar fighten själv tror jag det handlar om. Att öppna dörren och se tre vänliga och trygga män komma i trappuppgången.

Det var någonting med dem, det kan ha varit kläderna, deras psyken eller bara att bli tagen på allvar.

Detta berör mig, tack 1177, tack SOS, och tack PAM.

Och framförallt: TACK Daniel, Robert och Ola. Ni hjälpte mig att ta mig igenom denna kväll.

Kampen mot duschen

kampen_med_duschen

Dagens inlägg handlar om skit som kom upp dagen innan fars dag, tyvärr kan detta inte spridas, men det är tunga grejer. Och jag blev arg. Jag ville nita någon. Känna min hud mot personens hud/känna benen krossas i näsan.

Och visste att tillfredsställelsen skulle vara enorm. Men det skulle vara på en oskyldig människa.

Det är inte den personen jag är arg på. Det skulle vara en person på fel plats vid fel tillfälle.

Jag är pacifist.

Alla har velat nita någon, en tanke är en tanke. En känsla är en känsla.

Men nu är det så att jag ligger farligt nära handling. Hoppas denna ilska pyser ut imorgon, då jag har min samtalskontakt. Farligt nära att bli kriminell. Det vill jag inte.

Att bli rädd för sig själv. Att vara en farlig person.

Men sorgen efter Musse går bättre att hantera.

Men grejen är att jag orkar inte.

Problemet idag är att jag måste duscha. Duschångesten är tillbaka. Detta är på grund av all överbelastning. Duschen hade jag fått bukt på.

Men det gick. Idag.

 

Den fyrkantiga boxen

den_fyrkantiga-boxen_trauma

Det fyrkantiga boxen

Den fyrkantiga boxen som ligger djupt inom mig.

Den är svart och otymplig, stor.

Idag trodde jag att jag skulle få den ur mig, lyfta ut den på golvet och titta på den.

Men så blev inte fallet. Min samtalskontakt var sjuk.

Att se på den med dubbla ögon, och reflekteras. Reflektera.

Frågan: varför? kommer jag aldrig få svar på.

Ingen kan skada sanningen.

Ingen kan ändra sanningen.

Jag är kall.

 

Villfarelser

villfarelser_depression_angest

Jag håller på att dö.

Andningen blir fragmenterad, själen gör ont.

Jag är sjuk, har PMS och alla de andra sårbarheterna.

Jag håller på att dö.

Men det är bara hjärnan som lurar dig.

Hjärnan simulerar, hetsar upp sig.

När man vet att räddningen finns.

Infinner sig tryggheten.

Man har den säkerheten.

Villfarelser.

Hjärnan far med villfarelser.

För en bakom ljuset.

Beroende.

Beroende av vad?

Trygghet.

Vetskap att lindring finns.

Nära.

Förlåt

forlat_overdosering_inlaggning

Förlåt är ett stort ord.

Ett mycket viktigt ord, detta resonerade i mig enormt.

Det ursäktar smärtan en aning.

Lindrar. Som ett känslomässigt plåster.

Förlåt mig, till alla anhöriga.

Genuint.

Jag insåg när min vän rullades iväg på en bår, hur det känns för er.

Oron, ångesten och rädslan.

Jag fick dåligt samvete.

Så det bara sjöng om det.

Oförståelsen vad som händer, omtanken man vill ge men inte kan.

Paralyseringen inombords.

Förlåt.

Att vara så nära men ändå så långt borta.

Förlåt.