Jag vill inte förklara, inte tynga ned.

Därför sade jag nej.

Jag stötte bort dig för att skona dig, skydda dig. På det bästa vis jag kan.
Men jag frågade aldrig vad du ville.

Men du ska inte få lämna mig. Därför lämnar jag dig.

För då skulle min spegelvägg krossas.

Det är enklare att gå.

Att någon bara säger att det kommer att gå bra. ”Det kommer att ordna sig.” Och mena det. Hoppet personifierat, skulle denna komma,skulle jag tro på henne?

Skulle jag lita på henne?

Förstå henne?

Hon bar en stor grå mössa och kallade mig uggletjejen.

Hoppet bar med sig en liten låda och däri fanns det magi. Vi såg magin inom oss.
Vi njöt av det men samtidigt så grät vi.

Vi delade på innehållet i lådan och sedan rörde vi på oss i takt med musiken som jag inte märkte att den spelades förrän våra kroppar rördes mot varandra.

Musiken spelas suggestivt. Och jag njuter av hoppets närhet. Hoppet i mig.

Hennes kropp mot min. I stötar. I stötar kommer hoppet.

Musiken fortsätter men lådan stängs. Det tar slut. Musiken fortsätter men hoppet falnar.

Kvällen tar slut och jag måste gå. Hem till den äckliga gröna fondväggen.

Jag vill vara kvar på taket.