Hur i all världen hittade man varandra förr i tiden? Blindbock.
Jag funderar på hur det kan komma sig att ånga kommer ur munnen till trots att det är sommar.

Jag känner mig blint och mörkt bitter på vetskapen att jag potentiellt orsakat en skada på en vän. Många ”om” roterar i huvudet.

En man i badrock som går ute på stan.

Vad jag behöver?

De tre orden gjorde ont i mig. Lite som en strålande känsla i mig. Men jag misstänker att jag behöver nå mina armar igen, eller kanske och, att lära känna mina revben. Orden trasslar om vart annat. Jag spottar tårar på dig.

Insyn fast ändå inte.

Och en kvinna som snabbt äter upp sin muffins på grund av stress.
Med en märklig smak av Nogger i munnen, satt jag och stirrade på hans knä.

Tänk vad rädd man var när man var liten.

Det finns inga kanter, inga konturer, vi suddas ut och blir fler i en.

Han öppnade bilrutan och utstötte några ljud jag inte förstod. Han var arg.

Att döma ut? Är det en självbevarelsedrift eller är det bra att ge fler chanser? Även om magkänslan säger att det är fel?

Fel linjer och fel mått. Att mäta en människa fel.

Kan vi låtsas att vi är pastan, och pastan människor?

En lek.

Förr i tiden spådde man i kaffesump, visste vi vad som skulle komma skulle?