Han skriker vansinnigt, gör att jag inte får ligga stilla.
Det var inte i ilska, utan i galenskap och frustration.

Ett obscent iakttagande.

Allt för nära och jag ber honom att lämna mer plats.
En öppen mun och uppspärrade ögon.

Sömnen infinner sig icke.
Vitt ljussken trasslar sig in bakom den mörkläggande gardinen.

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker.
Klockan närmar sig två.

Jag ser honom i detalj, nere på molekylnivå.
Fula stora tänder. Läppar som dras tillbaka och ett stort svart svalg.

Kort skäggstubb ligger som gräs runt munnen.
Kvällsrädslan kommer.

Och jag är inte ensam.