Jag stannade upp, och vad som än jagat mig så länge, kom aldrig.

Det kom inte smygande. Med iskalla gula ögon.
Med sin beniga vanskapta kropp.

Det snarare betraktade mig, jag känner dess puls, dess utsöndring av svett.
Den avvaktar, hukar.

Och jag känner den konstanta närvaron.

Närvaron var nästan värre än om den slukat mig hel.

Närvaron av den deformerade skuggan.

Den håller samma avstånd. Jämt, iakttar, betraktar.

Den kanske förstår mig lika lite som jag förstår dess avvaktan?

Vi kanske är lika rädda för varandra?

Kanske vill den försvara sig mot mina attacker?
Det kanske är jag som är den skrämmande tanken.