Det var en varm sommardag, jag satt på den lilla gräsplätt som var min.
Ölandstoken ägde hela verandan, det var nästan som om han sade: detta är mitt.
Och även jag.
Jag brukade inte enbart plocka sönder hans blad för detta, utan även för att förstå min egna blottade existens.

Jag önskade mig mikroskop-ögon, att kunna bryta ned och se ända in till atomerna.
Och där satt jag och slet i blad.
Svaret var inte formulerat ännu.

Verandan var byggd utav mörkt trä och huset var målat mörkt i rött.
Och jag blickar tillbaka i minnet på hänglåset, det var väldigt vackert, för att vara ett hänglås.
Gammalt.

Men jag var alltid orolig för att gå in i verktygsboden.
Min fantasi skenade där inne, jag såg alla verktyg, de blev mordvapen,
fast det var det man inte såg som var värst.

Skrymslen och vrår.

Oj, vad jag tyckte att den fårade äldre herren var modig, att han vågade gå in dit!

Han hämtade verktygen utan problem med stor trygghet, medan jag stod i dörrkarmen och tittade fascinerat på honom.

Sedan trädde han ut i solen igen och log mot mig.

Gav mig verktygen jag behövde för att påta i rabatterna.

Han återgick till sitt

och lämnade mig i fred och ro.

Till mina mikroskop-ögon och kärleken till mina morötter.