Huset

huset_tomt_hat2011

Hatet glittrar i guld, och ögon tåras.
Med sargade fötter trampandes. Känner.

Känner för lite, känner för mycket. Och det finns bara ord.
Huset gapar tomt, inga dörrar, inga fönster.

Det gråa landskapet skriker. Det skriker för att det för en gång för längesedan, hade färg.
Och det sörjer.

Hatet kokar.
Korsdrag.

Taket sväljer mina tårar.

Det sätter sig i väggarna.

Vad hände då med historien?
Är jag verkligen den som dök upp utan att ha tagit mig ett enda steg?
Det är som att upptäcka allt från början fast det egentligen aldrig existerat.

Utan bekräftelse finns det inget.

Att bära på en icke existerande historia.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.