Detta är första gången jag ringer polis om mig själv.

Hela scenariot började med att SOS-alarm nekade mig vård. Men jag är en sådan som inte ger mig i första taget. Så jag ringde 114 14.

Växeltelefonisten var tveksam att koppla mig vidare: ”detta är bara för akuta ärenden.”

Jag – ”hm, ja detta handlar om psykisk ohälsa….”

Jag kan ej exakt berätta hur jag uttryckte mig, men hon kopplade mig vidare.

Några telefonsamtal senare (efter mycket kort tid) så ringer det på dörren.

In kommer två poliser. De heter Christian och Kim.

Vet hon att vi kommer?”

Jag kliver upp: ”hej.”

De skakar hand med oss båda. De tog av sig handskarna vid handskakningen, det var en sak som gick i slowmotion. Det är ett tecken på att mötas.

Man ser hur de i regel arbetar med uppdelning och så vidare men jag avbryter och säger: ”vi kan väl alla slå oss ned i vardagsrummet?”

De jakar. Kim slår sig ned på en stol och den ena katten är inte sen med att lägga sig och gosa hos honom.

Christian alternerar mellan att sitta på knä/stå på huk. Där den andra katten går och stryker sig.

Otroligt vad medkännande dessa två poliser var. Katter är goda människokännare.

De kom, och de pratade med mig. Verkligen pratade med mig. De undrade genuint hur det stod till och frågade om/vart de skulle skjutsa mig eller oss.

Jag förklarade läget och sade mest att jag ville bli lyssnad på.

De förstod att sjukhus kanske inte var det bästa alternativet.

Det fina var dock att det jag kände behövdes inte uttryckas mer än vad jag sade.

De förstod.

Katterna avgudade dessa poliser. Och jag med.

Här hade vi något som verkligen fungerade, så som det ska. Att arbeta förbyggande, innan något händer.

Det var därför jag ringde: för jag har redan skrikit så högt jag kunnat: länge nu.

Jag vill inte att det ska behöva eskalera mer med mer psykisk ohälsa.

Det behöver det ej nu. Tack vare att jag fick träffa dessa fina människor.

Tack för att ni finns till.

Tack för er hjälp.