Benbrottet förstörde mitt liv.

Jag har haft ont länge nu. Det gör fortfarande ont, men jag verkar klara av det bättre och bättre.

Stelheten är också något jag måste kämpa mot.

Då jag tog bort gipset var jag så rädd. Jag hade med mig mina höga kängor, föranledningen var att jag var så rädd för svagheten.

Gipset åkte av. Jag skickades vidare till sjukgymnasten. Jag kände min nu, helt nakna vad. Ovanlig känsla. Benhåret fladdrade i fartvinden. Jag belastade benet lite grann. Det var en fantastisk känsla.

Efter den korta promenaden var slut, så kom jag in till sjukgymnasten. Hon tyckte att mitt skoval var… Ja, annorlunda.

Hon tyckte de var för snäva i öppningen.

“Men du verkar vara en envis en.”

Var hennes kommentar.

Hon sträckte mig en stödstrumpa.

Jag satte ned min avsevärt mycket lättare fot och ben i skon. Det blev lite kamp. Skon var mycket riktigt trång. Men det gick.

Jag lade då bort kryckorna. Jag insåg att jag inte behövde dem längre. Lyckan. Jag ville skrika: “jag kan gå!” Men beslutade att hålla mig. Det sitter ganska många skadade på ortopeden, och det kändes dumt att trycka upp något de ännu inte kan få, i deras ansikten.

Jag bar kryckorna med mig, för säkerhets skull. Men jag behövde inte använda dem, till bilen.

Det gick inte fort direkt, men det gick.

Det inträffade den 17:e Oktober. Jag opererades den 18:e.

Återhämtningsprocessen ska ta lång tid säger de. Mellan 1-2 år. Det känns nedslående.

Under dessa månader så har jag känt sådan frustration och smärta så jag har velat amputera benet.

Det slets ju av helt i fallet. Jag var arg på läkarna att de inte tog av det sista som benet satt kvar i. Jag har inget direkt affektionsvärde i benet och foten. Det frånkopplades efter skadan.

Detta har tärt på mig, både psykiskt och fysiskt.

Jag känner sorg och ilska, för att jag har förlorat mitt ben.

Många säger att jag kommer kunna bli återställd.

Men jag vågar inte hoppas. 

Rädslan att behöva gå med detta för resten av livet är överhängande.

Min frihet, att få åka snowboard, är mycket långt borta.

Mitt liv består av väldigt lite just nu. Den sociala fobin har återkommit, jag går enbart ut med hunden. Annars så ligger jag mest i sängen.

Jag har haft mycket fysiska problem under dessa månader. Då blir det psykiska inte bättre direkt.

In och ut på sjukhus.

Nu är jag mest knäckt. Humöret har sjunkit mycket.

Det enda jag har som driver mig, är hunden.

Jag har inte haft energi eller ens en tanke på mina hemsidor. De som jag en gång brann för.

Jag önskar verkligen inte att Gunilla von Stjernekrans ska gå i stöpet.

Denna sida betyder så mycket för mig. Ni som tittar till den då och då också.

Jag hade sådan disciplin förut: en text om dagen.

Men som det är nu, så vill jag bara ligga i sängen.

Det är som om jag har blivit rädd för livet, rädd för att inte få hjälp av vården.

Som jag sade igår: det är lättare att säga att man inte vill ha hjälp, än att inse att den inte existerar.

Jag har väntat sedan November, på en samtalskontakt, och först nu så börjar det rulla.

Problemet är att det finns en risk att de har bokat upp mig med en kontakt jag redan haft.

En som jag uttryckligen sagt att jag inte vill ha med henne att göra.

På den tiden, när jag gick hos henne, så konstaterade jag fort att det inte fungerade med henne. Problemet var dock att hon inte lät mig byta till någon annan.

Känslan som uppstod var: krig.

Krig att få hjälp. Rätt hjälp.

Jag orkar inte kriga längre. Så nu om hjälpen kommer, så vet jag inte om jag orkar.

Öppenvårdsmottagningen har tappat mig.

De har stått och sett på, medan jag har sjunkit och sjunkit, till farliga nivåer.

Jag lider av en av de dödligaste sjukdomarna. Och ingen agerar. Ingen fångar upp.

Läkare som inte bryr sig, som kränker och som ofta förvärrar situationen.

Min närmsta vän har tagit över krigandet. Enhetschefen frågade mig en sak: “varför har du en läkare då?” Jag har ingen aning i vilken kontext, det var så väldigt taget ur luften. Men som det är nu, så undrar jag det också.

Det vore ju fantastiskt om enhetschefen nu har tilldelat mig en kontakt jag har haft förut och som jag vägrar ha med att göra.

Det får vi se på Måndag.

Haha, om det är samma, så får jag säkert vänta i 5-6 månader till.

Det är jag inte så säker på att jag kommer klara.

De har en gång tappat bollen, och det slutade brutalt illa. Det är många som sörjer detta. Hoppas det inte upprepar sig.

Jag försöker hålla näsan ovanför ytan och alla inkompetenta som sitter på fel platser, väljer jag att ignorera, prata så lite som möjligt med eller helt enkelt tala om för dem att de inte är duktiga på det de gör.

Jag bryr mig inte om konsekvenser längre.

Det som skär i mig är dock att alla dessa människor får ofta sitta kvar på deras platser. De får sin lön som de mår gott av, de får leva sina liv. De får ha det bra.

Det fick inte hon.

Det är orättvist. Och orättvisor skär i mig.

Tack för alla som tagit er hit, till slutet av denna livsuppdatering.

Jag lovar dock att jag ska försöka hålla ut till nästa hörn.

Kanske det blir bättre där. Tack till er som faktiskt inger en liten glimt.