Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.