Samarbete

Nu vill jag skriva ut mig. Det är nog inte tillbörligt. Snälla överläkaren och jag kom överens om att jag borde kanske över helgen.

Varför ville jag skriva ut mig? Jo. För att få skära mig ifred.

Inte bra.

Det är inte tillbörligt.

Någon satte sig ned och talade med mig. Jag insåg, att jag motsätter mig vård. Undermedvetet.

Jag försämras.

Hur skall jag då göra för att inte motsätta mig? Hur gör jag för att samarbeta?

Jo, känna.

Känna in alla känslor: sorg, saknad och ensamhet. Alla oregerliga känslor man inte vill kännas vid.

Annars kan inte legitim vård ges, om de inte får en chans.

Det är inte enkelt, men det går. Och det måste göras.

Jag kan inte använda mig av de destruktiva hanteringssätten. De för mig inte framåt.

Visiret eller bubblan

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jo, hålla ut.

Bida tiden.

Hålla ut och försöka använda mig av goda strategier.

Men det känns som skitsnack. De goda strategierna.

De känns som bagateller.

De destruktiva är mycket mer lockande.

Att hålla ut.

Men jag har för kraftig ångest.

Nivån är för hög.

Det känns som om man håller på att dö.

Att koncentrera sig är helt omöjligt.

Ska det vara så?

Nej.

Nu vet jag faktiskt ingenting.

Ett krypande.

Larmet går.

“Oj då, nu måste de avbryta frukosten,” tänker jag sarkastisk och drygt.

Det finns ingen att kommunicera med.

Jag hjälpte en annan patient igår. Han hade somnat i en mycket obekväm ställning och det var tydligt att han behövde sömn.

Personalen hade tidigare varit på honom, men inte hjälpt honom.

Då får patienterna rycka in.

Vi som verkar göra ett bättre jobb än dem.

Jag ska få ta mina permissioner lite som jag vill.

Jag avlägsnade mig fort från avdelningen, i vredesmod, eller snarare i frustration. De hade missat att ge mig mina mediciner.

Men jag stannade kvar för att få dem, vid 10.30 när de skall intagas 08.00

Inte bra. Jag blir tokig utan medicin.

 

Bipolär

Min erfarenhet av bipolaritet är att det är en jävla sjukdom att leva med när den inte är under kontroll.

Hög självmordsstatistik och svårt att hitta rätt balans i medicineringen. Få förstår den. Inte ens vi som har drabbats förstår den, hur skall då anhöriga begripa?

Jag har ställts inför människor som lämnat en och förlorat arbeten på grund av sjukdomen. Människor ger upp.

Det känns orättvist. Om jag inte skulle dyka upp på ett avtalat möte på grund av hjärtfel så skulle alla förstå. Nu när det sitter i huvudet så blir det: ”det är bara att rycka upp sig.”

Men vissa dagar är det svårt att stå, sitta upp.

Det är trasigt. En del fungerar inte.

Men jag ger inte upp.

Många gånger har jag tänkt på det.

Att ge upp.

Nu har jag ett annat driv, så det är inget snack om saken.

Här ges inte upp.

Det är tungt när folk lämnar en på grund av sjukdomen, men jag kan inte säga mer än att det är inte mitt fel. Jag kan inte klandra mig själv och slå på mig själv när andra inte förstår.

Jag försöker tafatt förklara, men det är svårt att sätta ord på.

Man kan inte säga mer än att vissa dagar så går det inte.


Första permissionen på egen hand

Första gången ensam. Nu kör vi permission på egen hand. Ensam. Tryggheten från avdelningen, samtidigt som frihetens ansvar.

Det är lite läskigt. Att bli lämnad åt sina egna tankar.

Lämna mig inte åt vargarna! Det är det enda jag känner.

Ensam, ensam står jag osäkert.

Jag har inte fixat att vara helt själv ännu. Länge.

Känslan av att att alltid vara fel, oavsett vart man är.

Ångest, ensamhet samt att inte veta vart man ska befinna sig.

Det är svårt.

Ängeln i blått

Han hjälpte mig, jag sade att jag behövde extra vak, han genomförde min vilja, man kan inte säga att jag blev glad, men tacksam. Man måste egentligen få detta godkänt av läkare.

Han gjorde det ändå.

Han såg, såg att jag behövde hjälp. Så fort jag var ensam, så skadade jag mig. Han insåg detta och vakade över mig. Som en ängel i blått.

På kvällen när jag hade ångesten från helvetet, så klappade han mig till sömns.

Hans händer mätte sig med min farfars, och det är inte lite. Han berörde mig. I själ, hjärta och på armar.

Jag somnade, med tankar om farfar.

När jag började somna tog han en tidning och började prassla, det hemtrevliga ljudet gjorde mig lugn, och självskadetankarna släppte.

Ängeln i blått, sade: töm hjärnan, slappna av. Det var som farfars ord.

När jag vaknade, vid 03.30 så hämtade jag honom, han kom igen och satte sig vid min sida och läste sin tidning.

Vi talade.

Och möttes på ett enormt djupt plan, vi lärde oss av varandra.

Och jag somnade om igen.