Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt, en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.