Skrikande ansikten i mörker, och händer som försöker greppa och smeka mina vader under sängen. När man tittar tillbaka och möts av en blick därinunder.
Knotiga och utmärglade, gråa händer.

Maran som rider en med ett vansinnigt uttryck i hennes ansikte.
Det jag såg var stora ickeseende ögon. Ett ansikte som inte var av denna värld.

Ett monster med fyrkantig mun och ser nästan ut som en robot. Kantig.

En annan individ med ögon som ser ut som munnar. Talar ord jag inte kan förstå.

På ett okänt språk.

Eller ett par ben som öppnar sig och blottar mörker.

Ett sönderklöst ansikte utan liv.
Fruktan för ens egna liv. Jag vågar inte ens röra mig.

Rör du dig, så dör du.

Jag ser ansikten, med tomma ögon,
med gapande munnar.

Skriker de? Jag hör bara brus.

Jag har länge funderat vad de är för något, om de vill mig något.
Vad de ger uttryck för.

Ett blodigt leende, följs av enorm paranoia. En flykt från polisen med någon man älskar med en spotlight riktad rakt på mig.

Tortyr.

En älskad gråter.
Att se en sönderslagen man.

Jag skriker: ”Har någon ringt ambulans?!”

Det låg riktigt mycket blod i tunnelbanegången.
En vän, en gammal kollega, ligger på en sittbänk,
jag tror mig se att han har lyckats ta sig upp själv, men han rosslar till, högt.

Och vännen säger med tårar i ögonen: ”vi går.”

Jag ville stanna och prata med mannen, men klarar det inte.
Tomhet. Som ett skal.

Snälla maran jag ber dig, på mina bara knän. Låt mig slippa.