Att byta liv, efter min älskade katts Musses bortgång gick jag ned mig. Jag sov, skrek och grät. Efter tre dagar började jag missbruka bensodiazepiner, i mängder.

Nyligen kom Musse till mig i sömnen och talade till mig. Talade mig tillrätta.

Det handlar om rädsla.

Jag kommer fortfarande vara fruktansvärt rädd för vissa ting. Men man kan inte vara rädd för allt.

Man kan inte vara rädd för framtiden.

Nu har jag hittat några lärare som lett mig till ett nyare jag. Människor som lärt mig saker jag inte kunnat lära mig på 28 år.

Att stå upp för sig själv.

Även fast man mår skit.

Styrka.

Att byta liv.

Att byta inställning. Gå emot rädslan.

Rädslan för att må bra. Detta är säkert en realitet som kan tyckas märklig? Men det är nog många som kämpar med detta.

För vad har man att vänta sig på andra sidan?

Det är en skrämmande tanke att lämna allt det invanda. Lämna allt vad det dåliga måendet har med att göra.

Stampar någon på mig, stampar jag 100 ggr tillbaka.” Men vad händer när man stampar på sig själv då?

Då måste man vända på det, bemöta sig själv med vänlighet. Extrem vänlighet. Vrid och vänd på en situation som en Rubriks Kub.

Du har pondus, men du använder den inte, du har det i dig. Använd det.”

Nu måste jag avancera, måste framåt.

Men ångesten är för stark. Jag tappar bollen hela tiden. Så fort jag går framåt, så går det två steg tillbaka.