Jag går ifrån, då jag känner att jag smittas. Kontakt med människor gör fysiskt ont och snälla människor gör ännu ondare.

Jag vill inte smittas, allting snurrar och verkligheten blir kletig. Rädslan av att spontant bli galen är överhängande. Allt kändes så abstrakt, som i en målning av Dalì. Geggiga klockor som rinner, och kaos. Men säger jag något så vet jag att jag genast skulle ångra mig. Vid tillfällen som dessa så brukar jag beskriva det som en Van Gogh-känsla. Man har så hög ångest att man känner sig tokig.

Rädslan att göra mig illa och tillitsbristen är enorm. Det känns som ett monster som försöker bryta sig ut ur min kropp medan jag själv är handlingsförlamad. Omgivningen bara rusade omkring mig.

Jag noterade att min telefon låg och lös. Jag tänkte: ”detta drar ju batteri.” Men jag kunde inte göra någonting åt det.

En tjej kommer fram och lägger sin hand på min axel och säger: ”Jag ger dig extra styrka, du ser ut att behöva det.”

Det värmer men jag vill att hon ska gå. Fly, så inte ångesten smittas.

Jag försöker prata normalt och frågar slentrianmässigt och ytligt hur hon mår osv. Men hon synar mig. Hon är inte rädd, och tillåter inte att hon blir bortstött. Hon kliver in med förvånansvärt enkla steg, in i molnet jag har ovanför mig och i mig.

Jag sitter paralyserad och min kropp känns som en luftballong. Och hon är varm och vänlig.

Hon vägrar bryta sin envetna och goda blick.

En människa jag egentligen inte kände, följde sin arm och drog ur ting jag egentligen ville skydda henne ifrån.

Och hon kunde möta det.