Nu sitter jag och skriver mellan tårarna,
jag känner mig så fobisk för social kontakt.

Jag tycker att jag utsätter mig och exponerar mig titt som tätt och idag var inget undantag.
Ytan ter sig dock som normal.

Men händelseförloppet är något som liknar detta: Vi anlände till det stora köpcentret som i vanliga fall, känns som mitt vardagsrum. Med andra ord, inget extraordinärt. Men detta till trots så blev det inte optimalt. Och detta berodde på att det var alldeles för mycket folk för att jag skulle trivas.

Ett barn kallade mig “mamma”. Det var det som blev positivt och ganska roligt till och med, då man tittade snygga pappan i ögonen och såg hur obekväm han blev.

Men sedan vid middagstid, så hände det något: jag kände ångesten komma krypande. Som en spändhet som sprider sig i kroppen. Den var inte jättedramatisk så jag lade ingen vidare vikt vid den. Men jag insåg någonstans att mat måste intagas Nu.

Jag slängde snabbt ihop min middag och kastade i mig den. Föda behövs, var tankegången.

Alla komponenter måste vara med: kolhydrater, mycket protein och en stor sallad. “Mycket av vätskan man intar skall man få i sig via maten” hörde jag, ett citat jag har plockat med mig längs vägen. Så jag slänger med buljong också.

Men efteråt var det var viktigt att få bort alla spår av middagslagningen. Bort med disk, skölja munnen och ut genom dörren. Som om ingen måltid var intagen. Snabba steg och en upplevelse av stress.

Vissa saker som ter sig helt triviala, kan kännas som enorma hinder och i detta nu så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Önskan att ångestlindra på något vis. Men ser inga val.

Därför, i uppgivenheten kommer tårarna, men detta har jag så svårt att finna mig i:
att gråta.

Jag hade en plan att ställa mig i duschen, men detta kan resultera i en värre sinnesstämning när jag inte känner mig helt stadig. Duschen för mig skulle kunna liknas vid ett lotteri vid dålig sinnesstämning: ibland vinner man och blir glad, men oftast förlorar man och slungas nedåt.

Mina grannar är högljudda och jag känner att de inkräktar. Musik har jag satt igång och känner mig som mitt patetiska tonårs-jag.

När jag gråter så slår jag mycket på mig själv. Jag konstaterar att jag kan vara riktigt elak.

Mycket för att jag kanske besitter någon skev inställning att det är kopplat med svaghet. En uråldrig vanföreställning, som jag skäms över att jag har. Att behöva vara sårbar är fruktansvärt, oavsett om man är själv eller om man har någon bredvid sig. Ett mysterium för mig, att kunna hantera situationen att vara sårbar mot sig själv eller mot någon annan.

Nu när jag ändå tvingas vara sårbar och ledsen för mig själv, framför min dator och har världen på skärmen, så passar jag på att blotta mig helt. Tja, man skulle kunna uttrycka sig lite uppgivet: “när man ändå håller på.”

Att inte kunna passa in i sig själv är nog den en av de större frågor som alla kämpar med.

Sedan att upplevelsen av en själv kan skilja sig så mycket beroende på varifrån man tittar, det kan bli frustrerande och driva en till filosofiska frågeställningar. För vem har rätt? Vem står bredvid den närmsta sanningen?

Och kontentan: vilket jag är det faktiska jaget?