Vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Det brukar vara utan egentlig anledning, och så även igår. Jag kommer ned i en sådan svacka som egentligen inte är en svacka. Utan det är mer en händelse, en händelse som kommer ibland. Mer eller mindre utan förvarning.

Jag ringde efter hjälp och fick den, den kom snabbt och omtänksamt. De praktiska problemen löstes och de emotionella togs hand om i formen: de fick finnas.

Inget dömande, inga slentrianmässiga ord som inte betyder något och inga ickegenuina omklappningar.

Det fick finnas. Jag fick finnas. Precis som det var. Precis som jag var.

Men dessa skov har jag själv svårt att hantera, det är dessa som gör att jag dömer mig själv. Skoven började när jag var riktigt liten, och mina föräldrar berättar att de inte förstod vart det kom ifrån.

Jag tänker att det måste vara svårt att stå bredvid, när någon man älskar bara är sluten i sorg och och inte kan kontrollera gråten. För att det tar inte slut. När detta sätter igång så upphör det inte, det håller i sig hela dagen, såtillvida att jag har behövt sjukskriva mig från arbete när dagar som denna kommer.

Det är helt okontrollerbart. Och vart det kommer ifrån, vet jag inte. Men misstanken är nog att jag släpper på tårarna så fruktansvärt sällan, frivilligt.

Men till sist måste det ut. Och då kommer det, ordentligt.

Men att stå bakom en damm av tårar och titta genom den, på dina anhöriga, är hjälplöst. Att vara i vägen är känslan. Nej, tanken. Men det är ren osanning och lögn, det är hjärnan försöker sabotera. Och detta ser jag nu.

Men att inte veta vad man ska göra. Varken ifrån förstahandsperspektivet eller andrahandsperspektivet.

Detta är svårt.

Men min önskan, är att kunna släppa på och ta känslan när den kommer, omedelbart. Eller när det passar bra. Att kanske tända ljus och göra det lite fint att ta en stund för att gråta då och då.

Med jämna mellanrum. Då dessa skov kan undvikas. För man blir uttröttad och dränerad och skapar mer negativ laddning i termen: gråt.

Jag ser att det inte är något fel i att gråta, men det är ingenting jag vill identifiera mig med. Ingenting jag orkar. Då jag förknippar liten fin gråt, med stor okontrollerbar, och i mitt huvud: farlig gråt.

Men det är inte farligt. Det intalar jag mig själv.

Det är inte farligt.

Och dagen-efter lugnet sprider sig i min kropp.