Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.