Jag får inte alltid minnas mina minnen.
Ibland minns jag andras minnen.
Får jag inte ha mina minnen ifred?

Mina historier som inte finns?
Gamla historier man berättar om.
Minnen som fåglar uppflugna i ett träd.

Inga minnen.

Att få berätta historian om mannen med det stora skägget som satt och målade när vi kom in.

Han hade en liten vit, kal takvåning som ateljé, lågt i tak drar jag mig till minnes. Jag var stolt, jag kände mannen sedan tidigare. Men han gjorde ingen stor sak av detta.

När han märker av vår närvaro, vänder han stolen och ler stort. Jag hyser någon form av kärlek till honom, ser upp snarare. Allt är mycket suggestivt, och han förklarar hur han arbetar med sitt målande.

Ingen ser mig, men det känns som att det borde vara tvärtom. Jag var glad över detta, men önskar att han såg mig, som jag såg honom. Ett gensvar. Alla deras ögon skiner på denna man.

Han har pondus och med enorm vänlighet välkomnar han oss, in bakom de intimaste gränserna.
Skapandet. Ett öppnande av själen. Släppa ut lite av vätskan som ligger uppdämd bakom portarna.

När någon har något viktigt att säga, så lyssnar man.
En mening full av respekt.

Gamla historier, som egentligen inte finns.
Alla dessa minnen.

Vems historia var det då jag upplevde?