Skrattande barn flyger förbi på
hornhinnorna.

Att ge plats? Nej. Jag behöver min egen.

Det skrämmer mig. De är inte gulliga. De hånar mig.

Ångest. Tunnelbaneångest.

De skrattar.
Och skrattar.

De är inte spädbarn längre. De är deformerade djur som överväldigar mig.
Min andning har upphört. Jag måste tänka på att andas.
Djuren med ansikten som barn gapar och skrämmer mig.

De hemsöker mig mitt på blotta dan, på tunnelbanan.

Rädslan för att kräkas. Men de äcklar mig. Ordentligt.

Vanföreställningen på ansiktena är grov.
Och min andning tvingar jag till att vara lugn.

Tvingar till sans.

Försöker reglera mig efter bästa förmåga.
Reglera, så jag kommer åter.

Bort från barnen, de deformerade.

Åter till tunnelbanesätet. Åter till andningen.

Komma tillbaka ifrån känslorna.

Bort från barnen, de deformerade.

Åter till den skakande vagnen, och inse att nästa station är då jag ska av.
Jag inser att jag klarat det.

Paniken kom aldrig.
Intensiteten var stor. Men paniken kom aldrig.