Jag känner att paniken ligger där under ytan och trängs med en mängd andra känslor.
Jag vet inte vad jag ska göra med den.
Rädd för att den ska blomma ut.

Smärtan sätter sig i kroppen, närmare bestämt mellan skuldrorna.
Andningen blir kortare. Och andetagen kommer mer sällan.

Att saker som sker i hjärnan kan angripa kroppen så hårt.
Vara kapabel till att kunna slappna av.

Det är någonting jag aldrig lärt mig att manövrera.
En önskan efter lugn.

Inte en önskan till tomhet, lugn.

Lugnet i stressen, lugnet i aktiviteten.
Lära sig att hålla en distans till omvärlden.

Axlarna drar sig framåt. Som vid kramp.
Först som ett molande, för att sedan explodera.
Känslorna som rör sig mystiskt, är ännu ej definierade.

Det är nog därför paniken yttrar sig.
Implosion eller explosion.

Som vid universums födelse.

När ting blir väldigt små eller stora så finns inga begrepp, utan enbart galenskap.