Glömma vilken dag det är.

Dagar har alltid tett sig triviala för mig. Tid har alltid varit obegriplig för mig.

Allt är lika, att räkna med tid, är att räkna luft. Ett tappande av tid, av luft.

Att glömma vilken dag som är vilken är lätt när man försvinner in i hjärnan och inte har någon kontakt med kroppen, annars brukar den vara duktig på att säga till vad som behöver göras.

Min far sade att det är viktigt att hålla reda på vilken dag som är vilken. Han kan ha rätt.

Men det triviala försvinner inte för det. Jag lever i perioder då dagarna har sin plats. Men de försvinner fort.

Detta sker oberoende på aktivitet. Att vältra sig i avsaknaden av tidsbegreppet.

Men söndagar känns annorlunda. Hur kan det vara så?

Denna dag är en fruktansvärd avvikelse.
Allt är fel denna dag, dofter, känslor och smaker.

Då vet jag att det är veckoskifte. När det smakar annorlunda i munnen eller när benen känns tunga.

Och ett krampande hjärta.

Ett stickande i själen. I ryggslutet.

Som en insekt krälar och bits.

Fast på insidan.

Men om jag känner söndag så borde väl de andra dagarna kännas också? Nej, de flyter samman och blir ett vackert, skönt sammelsurium. Tystnad och lugn, när det oftast flyter på. Att bara få finnas ifred. Men söndagar. Söndagar är tortyr.

Hur kan dagarna skilja sig så, när de egentligen inte finns?