Att se en värld av sepia, jag känner mig bitter och tom. Allt dör.
Personen bredvid mig säger: ”men det är väl vackert?”
Jag tänker att han kan ha rätt, men jag känner det inte.

Bitterheten tar överhanden.
Jag känner mig introvert, svarar knappt och drar upp min halsduk. Jag undrar när röken ur munnen kommer.

Det är inte vackert. Det är mörka tankar som drar förbi. Som skuggor från förr.

Höstens ankomst.
Melankolins tid.

Vi promenerar vidare, i tystnad. Han kanske blev obekväm med frånvaron av reaktion från mig. Han tänker på sitt och jag tänker på mitt. Löven är så monotont färgade så jag blir förvirrad.

Vackert, jag tänker på ordet. Det är ett vackert ord i sig.

Allén vi promenerar under och talar om, är stor och man skulle kunna beskriva den som majestätisk men den tornar upp sig som ett monster i mina ögon.

Jag är kall och det känns mörkt. Doften av döda löv når mig.
Jag undrar om min sinnesstämning smittar av sig.

Om skuggorna visar sig även för honom.
Om melankolin sprider sig.

Jag ryser till. Och säger alldeles försent: ”Jo det är förbryllande vackert.”
Men jag låter inte övertygande. Men förbryllande är det.

Han tittar på mig, möter mina ögon, men svarar ej.
I tystnad går vi vidare, inte obekväm tystnad, men tom. Han känns tom och jag är tom.

Men när man känner sig tom, så har man så mycket känslor inombords så att de inte känns längre.

Att bitterheten får ta över. Smittas.

Skönheten i allén lämnas bakom ryggen och jag ber honom att inte låta skuggorna ta över, kan jag själv göra detta val?

Att tro på mina egna ord när jag uttalar dem.