På bussen på väg till den tidigare hemkommunen, fick jag sådan fruktansvärd ångest.
Mitt ansikte blev högrött och hettade.

Varför jag reagerade på det viset vet jag ej, men jag jordar mig i jorden då jag tänker på min planterade rödlök. Hur den doftade. På myllan. Och förundras över hur en kan bli fler.

Kajan var hungrig, han iakttog mig och närmade sig.
Det låg visst smulor där jag satt.

Han gjorde bedömningen att jag verkade vara harmlös.
Jag tittade tillbaka på honom, han var rätt fin.

Med alldeles för varma kläder och svett som lackar, kommer det en skön och kall vindpust.

Kajan ter sig orädd och närmar sig ytterligare.
Han kommer såpass nära så jag skulle kunna vidröra honom.

Han satt kvar efter sitt mål och tittade på mig, genom mig.

Vilken orädd och dumdristig fågel.

Vilket fint möte.

Och långsamt lägger ångesten sig.