Om bråkiga katter, piercingar och provokation

Nu vill jag bara provocera. Min käresta. Jag vill få bekräftelse. Reaktion eller bevis? Bevis på vad? Att han älskar mig? Det vet jag att han gör, men mina känslor ljuger ofta för mig. Det är svårt att veta vad som är sant: känslor eller verklighet.

Känslorna får mig ur spel, får mig att skära, slå och svära. Men mest av allt får jag ut av att skrämmas. Jag har skapat en lek med honom. Att vi ska bekräfta varandra i antingen bildform eller textform: en gång om dagen. När detta tappas: tappas jag. Då vill jag skrämmas. Det ger samma tillfredsställelse. Sedan ligger det ju förstås sanning i det jag skräms med: jag ljuger ju inte.

Katterna gräver i mina krukor. Och min blomlåda jag har förberett inför våren och kommande sommar. Misstänker att de kissar i lådan… Mina fina blommor. Nedkissade och uppgrävda.

Det går inte framåt direkt.

En av mina piercingar bråkar.

Jag vill göra mig av med mitt boende, magasinera mina saker, sambon tar katterna. Behöver bara det jag har i ryggsäcken: toalettartiklar, smink och få kläder. Min parfym.

Några nagellack hemifrån kanske.

Kanske ska jag bli Buddhist? Äga 7 saker? Nej kanske inte 7, men enbart det jag orkar bära. Inte mer.

Ett skåp, det räcker.

Saklös, ansvarslös. Jag orkar inte axla ansvaret, stressen eller vardagen.

Letat behandlingshem: för att fly ansvaret.

Jag orkar inte. Jag älskar min sambo och våra små pälsbebisar men det räcker liksom inte för att läka mig.

Dödslängtan är ändå där. Sambon påstår att jag är felmedicinerad: kanske är så fallet. Detta påbörjas idag. Tyvärr. Tryggheten i vitt föreslog en sak: jag litar på henne, så vi kör på. Hon har gjort bra förändringar förr: men jag är livrädd. Livrädd för att försämras.

Men vi måste bryta detta. Som Tryggheten har uttryckt det: ”vi är ett bra team.”