Nycklar

Jag har bestämt mig, tror jag. Jag kan inte fly. Igen.

En motgång kan inte få mig att rusa till sjukhus.

På något vis måste jag axla ansvaret och se lösningar. Jag säger inte att det kommer bli enkelt, inte heller att sjukhus är fel. Men just nu, är sjukhus för mig, en flykt från ansvar.

Jag vill inte se vad jag har handlat för mycket eller inse att banken inte är villig att ge mig det lån jag behöver för att flytta från en lägenhet jag inte trivs i. Jag vill inte möta de problem som kräver omedelbar problemlösning.

När de stora motgångarna dök upp igår, tänkte hjärnan slentrianmässigt: ”man kanske skulle dö?”

Katastrofalt att hjärnan har det som första alternativ. När man tittar på det objektivt.

Men jag har ett val. Jag insåg igår efter mycket funderande samt en resa till sjukhuset, där jag satt i entréhallen och gjorde ingenting att jag måste stanna upp.

Jag tittade på min ångest och alla problem. Jag tittade på tanken: ”man kanske skulle dö?” Och insikten var: ”Nej.” Nej till att fly. En trotsighet infann sig, i positiv bemärkelse.

Att allt kan lösas. Hur? Det är dolt i dimma, men det måste gå.

Tålamod. Det är nog en nyckel.

Att vänta ut tiden. Så kommer lösningar.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.