Två trasiga människor som möts på det mysiga caféet, fyllda av smärtstillande båda två och de talar om sårskador och frakturer.

Farliga arbeten och ilska.

Cappuccino och en finpåtår för tio kronor.
Vänlighetens ansikte bakom disken.

Han hade kapat av sitt finger och sade till sina kollegor, att de skulle leta efter fingret. Men det satt kvar i handsken.

Ingen operation idag.

Lugnt och stilla.

Så mötte vi varandra.

Verkligen möttes.
För att inte bli bortglömd.

Hon hjälpte honom att knyta skon som hade gått upp, då han själv hade problem med detta.

Vänligheten och kall sol som strålar.

Det lugna haket som är ett urklipp ifrån en tidning från 50-talet, med fina bänksoffor, kuddar och vackra taklampor. Det är inte många som befinner sig i den varma upplysta källaren.

En dam som sitter och äter ensam mitt i rummet.

I realiteten.

Kvinnan som hade lurat döden när hon mötte motorsågen.
Hon hade inte träffats av klingan, utan den hade fastnat i tröjan och enbart bränt hennes hud.

Varför har just vi samlats här?

Att lura döden.

Tacksamhet.

Tacksamhet över att ha hela ben, tacksamhet för livet

samt vad en billig finpåtår kan göra med en.