Nu sitter jag och stirrar in i bokhyllan och knyter nävarna.
Önskan att göra någonting, göra någonting åt detta som känns.

Vad det nu är som känns.

Det är en anspänning, en anspänning som skulle kunna lösas. Men inte på konstruktiva sätt. Jag står mitt uppe i det och tror mig inte se eller tänka klart.

Men samtidigt resonerar jag parallellt. Argumenterar i sak, funderar i kring. Det känns som om jag lättar.

Samtidigt som jag sjunker.

Hur skall detta hanteras på bästa sätt?
Vad är det som skall hanteras?

Jag vill bara ha en lossning av muskler, ett lugn och att få vara i frid.

Men maten drar, ropar lite avlägset. Måste jag ta mig en hetsätning? Jag blir riktigt förbannad.
Nej, kommer jag fram till. Jag vägrar men envisheten räcker inte.

Jag hade märkliga drömmar och dagen trasslade ihop sig, men inte någonting som kunnat föranleda denna vilja att lindra. Känslorna måste vara från tidigare, men jag kan inte erinra mig från när.

Men kvar står jag, och känner mig otroligt tafatt.

Men en hetsätning är en hetsätning, och den är svår att avvärja. Jag hade också besök denna dag. En hetsätning är svår att ta till med sällskap. Det ligger för mycket skam i det, och sedan får man inte ha den groteskt vackra kärleksakten ifred.

Resultatet blev två toast med Nutella och en minimal tillfredsställelse, när jag kunde fått en total. Tack vare eller på grund av sällskapet.

Paradoxen att vägra samt att önska och älska.