En dagsuppdatering.

Oron, rädslan. Att leva i ovissheten ett tag utan att veta hur länge ett tag är.

En mycket god vän, ligger nu på sjukhus.

Jag skrev att jag blödde, blödde på insidan. Han gör det. Och man vet ej ännu vad som är trasigt.

Rädslan får mig att gråta. Tårar för honom. Tårar som långsamt väller upp bakom ögonlocken.

Min oro kan inte ta över, får inte ta över.

Min första tanke som först var undermedveten gjorde jag medveten. Den var: ”nu slutar du äta, det hjälper, du vet att det hjälper.” Ett gammalt hanteringssätt. Men sedan kommer insikten: det handlar inte om dig. Du måste ta hand om dig själv så du orkar finnas. Så du kan ta hand om dina nära.

Att den tanken blev medveten, betyder otroligt mycket. När man säger den högt så hör man hur dåligt det låter: att sluta äta.

Du behöver finnas för dina nära. Finnas för de som behöver dig. Att inte göra det, är fegt. Då rymmer du.

Rym inte.