Han tilltalade mig och jag fick återigen den blicken i ögonen. En rädsla och osäkerhet.
Pojken skrattade gott och väl åt detta. Varför det var roligt begrep jag ej.

Vi möttes vid flera tillfällen, och var till och med tvungna att arbeta ihop.
Spendera längre tid tillsammans och enas om åsikter och texter.

Enas om hur historien utspelat sig.

Där är den igen!” Utropar han glatt. Blicken. Ett oförstånd och en känsla av att vara trängd.

Vad kan man ge för gensvar på detta uttalande?

Jag kände mig skygg, som ett skrämt rådjur. Även fast jag egentligen inte var det. Men kanske jag var det? Var det rädsla som befann sig i ögonen?

Vi var tvungna att kommunicera och titta varandra i ögonen, upprepade gånger. Att veta att jag bjuder på detta omedvetna, förnedrande nöje, är en mycket ogemytlig känsla.

Pojken menade inte att vara elak tror jag, det var bara att detta roade honom och han kunde inte dölja detta.

Jag skönjer min blick i en spegling, och noterar vilken blick han åsyftar och roas av. Detta har jag inte tänkt på tidigare.

Men den är inte rolig eller underhållande. Jag förstår inte vad som driver honom.

Jag fann dock visst nöje i att umgås med honom, han hade humor, men jag inser också att det är ett skydd. Det kändes.

Vi enas om att ta en promenad, jag vet inte hur det blev så, men detta blev bestämt. Vi talar inte om något speciellt. Fyllda av vakuum promenerar vi förbi en kyrka och en kyrkogård. Vi tittar surmulet på gravstenarna, och har egentligen inte så mycket mer att säga varandra.

Tomt tal yttras och fyller luftrummet med väldigt lite substans. Men det kanske finns någon lärdom i tomhet?

Kontentan var i alla fall en någorlunda trevlig promenad. Men ingenting jag tänker göra igen. Vi var väldigt olika, och det var kanske därför vi tog denna promenad. För att studera varandra. Begripa vad som driver den andre.

Vi kommer ned till tunnelbanestationen och slentrianmässigt så säger vi adjö, vi avslutade kontakten där. Och sågs aldrig igen, förutom ett kryptiskt meddelande.

Studierna var avslutade och jag hade inte förstått ett dugg. Inte blev jag klokare och troligtvis inte han heller.

Den kontakt vi hade får bli en enkel notis. Och den där blicken måste packas ned i en liten låda och förvaras noga. Kanske i ett fotografi.