Universum kom över mig den kvällen.

En påträngande närvaro. En sjunkande känsla.

Mina kanter suddades ut och närvaron trängde in i mig.

Jag kunde inte lyssna mer.

Jag kände mig illamående.

Det skedde precis innan sömnen trätt in.

Universum tränger in i mig genom huden.
Och jag känner att jag bleknar.

Dess närvaro är så skrämmande.
Men den är inte farlig.

Jag är inte orolig. Jag är inte rädd. Men det sjunker, sjunker fort.
Jag känner universums mörker och storhet.
I mig.

Och jag vänder mig om och omfamnar alltet och somnar i det sjunkande.