Du måste lära dig vara den person du vill vara, i den kropp du vill vara i.

Detta kämpar jag med. Att lära sig vara mig själv igen. Som jag var innan jag gick sönder.

Jag har länge känt mig felplacerad i min egen kropp. Som om den inte egentligen var ämnad för mig.

Jag har talat med min far om detta när det började, tanken var där, om jag var född i fel kön. Han var öppen och sade: ”men vad är egentligen vad, då? Jag är feminin av mig men skulle inte blivit född som kvinna”. Det är som dessa teorier om det kvinnliga i den manliga och det manliga i det kvinnliga. Vi är alla delar av de båda könen. Så var går gränsen? Jo, när man känner att gränsen är överskriden. Det kände inte jag, så jag valde att vara jag som jag är skapad.

Men efter hans kloka ord så valde jag att denna kropp fick duga. Detta redskap jag måste använda för att interagera med omvärlden fick vara som det var.

Men det närmsta jag kan beskriva känslan inom mig är genom att säga: att det känns som den kroppsdelen som precis tagits ur gips. Så känner jag gällande min kropp överallt, jämt. Främmande. Inte mitt. Som om jag hade placerats i fel kropp. Nu är detta verktyg mitt, ”så jag får lära känna det då” tänkte jag.

Lite ändringar var det fysiskt tvunget att göras tills det blev mitt till fullo.

Men i dagsläget så, känner jag att jag har förlikat mig med att detta är det verktyg som tilldelats mig, och då får jag göra det bästa av situationen. Att bruka det till dess fulla potential. Att använda dessa armar som ska vara mina med att lyfta kaffekoppen och föra den till dess plats.

Men denna känsla kommer lite från och till, den är värre ibland och ibland bättre. Ibland så känns verktyget helt borta och ibland känns kroppen ganska närvarande. Så lite av och till med andra ord.

Varför jag får denna känsla vet jag ej, varifrån den kommer vet jag ej. Men att den är där räcker för att jag ska känna av den och brottas med tankar ikring detta fenomen.

Sedan har trauma inträffat som förstärker denna känsla, våldtäkt, övergrepp: att kroppen inte är min. Och detta är också något att kämpa med. Dessa är inte relaterade, men trauman förstärker min känsla att detta verktyg verkligen inte är till för att utnyttjas. Jag måste försvara mitt verktyg som jag har för att interagera med omvärlden som till och med är ganska rolig ibland. Eller jag behöver mitt verktyg nu, så som jag har kämpat med att förlika mig med.

Jag har kommit till en punkt, där jag måste anstränga mig för att åter vara mitt sanna jag, vilket det nu är. Nu finns inga genvägar. Bara genom aktion kan jag komma närmare. Att göra, mycket små ting, men mediciner kan inte skapa ditt riktiga du. Det är att ta genvägar. Jag måste på egen hand lära mig att åter kunna hantera situationer som förr. När det gick bra. Åter hitta talet. Att tala med människor utan att oron tilltar.

Ingenting av detta är farligt. Att möta någons blick är inte farligt.

Det är inte farligt att finnas. Att åka. Att ta sin plats.

I den större bemärkelsen. Jag måste få min plats i livet.

Att ta den plats verktyget behöver.

Det är dags att börja resa korta sträckor i taget.