Höstvinden viskar om onda ting.

Jag känner att jag inte orkar med.

Orkar med hösten. Eller vintern heller för den delen. 

Krav, press och ångest. 

Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte se ett nyår till. 

Paradoxen. 

Jag går i en omtalad behandling. Att den ska vara ”så bra.” Jag håller inte med helt och hållet. 

Just nu känner jag för att varna andra för den. Man knyter många kontakter med andra människor, detta kan leda till destruktivitet. 

Vilket höll på att sluta i att jag och några inom gruppen höll på att bli ”drinking-buddies.”

Andra har förklarat hur grupper spunnit ut, utan kontroll. 

Man har jämfört självskada och triggat varandra. Vilket håller på att hända inom vår grupp. Vi triggar varandra och sista sessionen (idag) resulterade i ett sjukhusbesök för mig pga självskada direkt efter gruppen. 

Dock var det ingen av deltagarna som triggat mig, det var en av gruppledarna.

Var försiktiga när ni funderar över dbt, ni kan sluta som jag: nedbrutna, utan gamla hanteringssätt och utan nya. (Som de intalat er att ni ska få nya, bra sådana.)

Jag ångrar brutalt att jag inledde denna behandling. 

Tack för allt.