Inlägg

Bensodjävulen

benso_djavulen_ilska

Den magre mannen sitter på min vänster axel. Hans tonläge varierar, allt från en mild stämma till hysteriska ilskna vrål.

Hår på huvudet har han inget, naken sitter han på min axel. Med raspig hård röst.

Jag matar honom, därför blir han starkare. Men med blicken på ljuset, skall jag dräpa honom. Till sist.

Vad än som krävs.

Jag spolade ned de sista benso-tabletterna i toaletten.

Den fighten vann jag, kom an bara. Jag är inte rädd.

Universum vill mig väl.

Ambulanskvinnan

ambulans_dod_overdoseringBenso-djävulen sitter på axeln, han viskar: ”en till, en till.” Det är en av de djävlar jag tampas med. Nu ska jag bli ren.

Jag har skaffat mig en kattunge, och han känner av att jag är påverkad av bensodiazepiner. Det är klart han tycker det är konstigt.

Jag har ett förbannat ansvar nu, jag har inte lyxen att bara tänka på mig själv. Jag är hans plastmamma nu. Jag präglar honom. Det är ett års ansvar MINST, tills han kan stå på egna ben.

Jag har tagit alldeles för mycket bensodiazepiner på sista tiden efter Musses död.

Idag är en ny dag. Jag har inte tagit min morgonbensodiazpein. Det känns skönt. Jag vill bli fri från alla beroenden jag har.

Fri.

Smaka på ordet och förstå vad det innebär.

Fri från tvånget att behöva förlita sig på destruktiva mediciner. Igår fick jag en knäpp i huvudet och hämtade ut 60 st Stilnoct från apoteket. (60!) Det är en dödlig dos. Jag började knapra som jag alltid gör, man glömmer hur mycket man har tagit. Då ringde jag Noa och sade: ”kom och hämta pillren för jag kommer överdosera.” Svaret jag fick var: ”nej det kan vi inte göra, då får du ringa 112” med otrevlig ton.

Jag ringde 112.

Hon som bemötte mig, var hård och vänlig. Hon sade med extrem oro i rösten: ”du har 60 st? Du går genast upp ur sängen, tar kartorna och börjar trycka ut dem i toaletten.” Motvilligt reser jag mig upp, gråter, för det jag ser är att jag fråntas mitt enda hanteringssätt.

Med henne i telefonen så börjar jag trycka ut dem en efter en, det tar tid, det är smärtsamt. Oerhört smärtsamt. Jag gråter och gråter. Hon supportar mig. Berömmer mitt handlande.

Till sist när sista var uttryckt, så pratar vi en stund om sorg, ångest och djupa ting.

Jag sade: ”du räddade precis mitt liv.”

Hon sade: ”det är det vi är till för.”

Jag: ”Nej du är speciell. Jag hade inte lytt vem som helst. Du hade rätt bemötande, hård, snäll och fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.”

Jag hade redan tagit 10 st, och bara det är allvarligt då det är en mycket potent medicin.

Groggy gör jag som hon säger.

Den kvällen räddade hon mitt liv. Jag sade det till henne: ”det är det inte många som kan säga: att ett liv blev besparat på grund av ens egna insats.”

Tack vare Kristina/Christina lever jag idag.

Och bensodjävulen ska bort.