Inlägg

Djävulen som satt på min axel

djavulen_overdosering

Denna Torsdag som var. 2016-06-23 så satt djävulen på min axel.

Vi har ett avtal, min psykiatriska mottagning och jag: jag hämtar ut mediciner och överlämnar dem omedelbart till mottagningen.

Men denna Torsdag så kom Satan och talade till mig. ”Ta medicinen och gå din väg. Lämna inte upp den.”

Jag tänkte att jag skulle ta dem på en gång, allihop. 10 st. Det är inte så många. Men efter varje överdos så försvagas hjärnan. Kroppen blir mindre och mindre motståndskraftig. Detta kanske hade varit min sista överdos.

Detta skrämmer mig. Men Universum, sade till mig att tänk på konsekvenserna: de långvariga och det kortvariga.

Universum sade: ”gör rätt val.”

Jag har tatuerat in ”tag tillbaka makten” fredagen innan. Jag stannade upp, tänkte på tatueringen och vad allt den står för.

Jag återtog makten över Djävulen, och lämnade upp medicinen enligt avtal.

Jag är inte direkt troende men Djävulen för mig är en symbol, en symbol för de destruktiva tankarna. Det negativa, okonstruktiva.

Jag talade med en kunnig kvinna, på sjukhuset, om vad hon har sett, gällande överdoser samt självmord och självmordsförsök. Detta skrämde mig.

På ett bra sätt. Hon är troende och vi enades i vad djävulen står för. Hon sade: ”att efter ett misslyckat självmordsförsök som har förstört en människas liv, så står han bredvid och skrattar åt en.”

Detta samtal tror jag förändrade mitt liv. Alla ”misslyckade” självmordsförsök, som förstört människors liv. De kan inte äta själva, gå på toaletten själva. De kan inte leva ett normalt liv igen.

Där har jag kunnat hamna.

Och som sagt: efter varje överdos försämras motståndskraften att hantera överdoserna.

Jag har slutat räkna mina överdoser, nästan slentrianmässigt. Och detta är farligt. Jag behövde skrämmas. Respekten över hur lite som kanske krävs för att förstöra mitt liv. Eller döda mig själv.

Överdos

overdos_inlaggning_radsla

Nu har jag överdoserat igen. Inte mycket, 750 mg Lyrica tror jag att det blev och lite andra strö-mediciner. Nu börjar det kittla i vaderna samt jag börjar bli trött.

Nu har jag vaknat och det känns som om jag flyger. Jag måste hålla i mig när jag går, ta stöd mot väggarna. Jag ser märkligt. Inte dimsyn direkt, men det är svårt att skriva. Ungefär som att se dubbelt.

Fingrarna har glömt vart tangenterna sitter. Det blir fel när jag skriver. Och jag måste korrigera.
Svårt.

Jag skriver till vänner för att kolla om någon är vaken.

Ingen är vaken.

Klockan är 02.00.

Och jag är lite rädd.

Rädd för att inte vakna.

Jag sov/sover med kläderna på, det brukar jag aldrig göra. Men detta beror på att ifall ambulansen kommer, så skall ambulanspersonalen inte se mig naken.

Men jag tror att jag tog en ”trygg” överdos.

Idag vaknade jag tidigt. Med en skön känsla, en positiv förstärkning igen.

Det är denna känsla som driver mig att ta mig överdoserna.

Inte bra.

Att avleda likgiltighet

att_avleda_likgiltighet_overdosering

‎den ‎23 ‎juni ‎2015

Att försöka avleda likgiltighet.

Likgiltighet och sådant som skulle kunna tolkas som att man är samlad om man inte känner en person mycket väl.

Att avleda dessa kalla, logiska, tankebanor är svårt.

Slutresultatet blir att de mest irrationella handlingar blir logiska.

Det börjar som ej tillkännagiven ångest, och den vill jag avleda. En rationell handling är vid-behovs-medicin. Men sådan har jag ej hemma.

Nästa steg är alkohol, men det är väl inte så klokt att sätta det i system, att ta till vid ångest.

Propavan hamnar jag då vid. Detta är för mig en tung sömnmedicin. Detta har jag hemma.

Ska jag ta en halv som jag brukar och gå och lägga mig? Nej, det ger ingen lindring.

Fem? Tio och ligga och spy med skakningar och svettningar? 20 och behöva åka till sjukhus och bli inlagd?

Inlagd vore skönt och lindrande. Och steget till aktion minskar.

Tanken på inläggning är tröstande och lugnande för mig. Varför vet jag ej.
Vad vinner jag på det?

Men logiken blir allt sämre och sämre.

Synen blir allt dimmigare och dimmigare.