Inlägg

Ängeln i blått

Han hjälpte mig, jag sade att jag behövde extra vak, han genomförde min vilja, man kan inte säga att jag blev glad, men tacksam. Man måste egentligen få detta godkänt av läkare.

Han gjorde det ändå.

Han såg, såg att jag behövde hjälp. Så fort jag var ensam, så skadade jag mig. Han insåg detta och vakade över mig. Som en ängel i blått.

På kvällen när jag hade ångesten från helvetet, så klappade han mig till sömns.

Hans händer mätte sig med min farfars, och det är inte lite. Han berörde mig. I själ, hjärta och på armar.

Jag somnade, med tankar om farfar.

När jag började somna tog han en tidning och började prassla, det hemtrevliga ljudet gjorde mig lugn, och självskadetankarna släppte.

Ängeln i blått, sade: töm hjärnan, slappna av. Det var som farfars ord.

När jag vaknade, vid 03.30 så hämtade jag honom, han kom igen och satte sig vid min sida och läste sin tidning.

Vi talade.

Och möttes på ett enormt djupt plan, vi lärde oss av varandra.

Och jag somnade om igen.

Handgranaten

handgranaten_styrka_mod

Ge denna kvinna hennes vapen att skydda sig.

Ge henne styrkan att försvara sig mot den som angriper.

Ge henne henne sina vingar så hon kan överglänsa angriparen i strid.

Min önskan är att hon skall få leva i frid.

Inte behöva använda sina vapen.

Inte behöva nyttja sina krafter.
Sätta sig över angriparen.

Hon överlämnar sig i någons energi samtidigt som hon styr.

Ett hopp, en trygghet i sig själv.

Men hon är utrustad med vapen, stora, starka vassa vapen.

Hon vet att hon kan ta till dem, mycket artigt men också mycket brutalt.

Uppbrottet

uppbrottet_bruten_vanskap

Hon utbrast: varför har jag bröder?!

Han kom och hälsade på i ett motorcykelställ.

Hennes maniska skratt ekade genom korridorerna. Det var nästan obehagligt att få henne att skratta.

Nakenhet, bokstavligt talat. En kvinna uppenbarar sig, helt naken. Stod i kö, när jag var på toaletten. En obehaglighet, att hjärnan, eller mediciner kan påverka en på detta vis.

En hjärna av teflon. Ett tappande av ord. Tappande av tankar.

En telefon som ringer frekvent, mer och mer. Intensivare och intensivare.

Hennes telefon börjar bli ett störningsmoment. ÄR ett störnings moment, det eskalerar och eskalerar. 

Nu är relationen bruten.

Ett ytterligare samtal: vad gjorde jag för fel? Frågar hon.

Hon var inte värdig ett svar, jag satte mig ovanför henne.

Valde att inte gå in i det.

Skydda sig själv.

Hon fortsätter, om och om igen. Hon vägrar ge sig. Hur ska jag få henne att förstå?

Jag kontaktade henne och sade: ”jag ORKAR inte.” Med eftertryck.

Men det verkar inte gå in.

Vad ska jag säga för att få henne att förstå?

Att möta monstret

att_mota_monstret_atstorning

Att möta monstret.

Jag har ätstörningen på axeln, den säger elaka saker. Destruktiva saker.

Men jag har tagit makten över den förr, kan göra det igen.

Det gäller att bli arg. Spotta på den.
Stirra den i ögonen så länge så att den backar.

Som att möta ett skrämmande groteskt monster deformerat men samtidigt mycket vackert.

Det gör jag nu. Stirrar: Två små frukostar intagna idag.

Lite fil, flingor med russin och en halv macka med ost lite senare.

Stirra ned den så den backar, inte fly.

Möta skiten och inta stridsposition.

Vad är vägen?

vad_ar_vagen_beroende

Att bli hörd.

Ett nytt beroende.

Att hänga upp sig på hjälp som inte finns,

greppa efter ting som är för långt borta.

Ersätta beroende med beroende, när styrkan finnes.

Min älskade sade: ”du har alltid styrkan”. Och det skar i själen. Värmde. Stärkte.

Även fast man är som svagast, finns kraften.

En syntetisk empati, en önskan om att bli hörd.

Beroende.

Krislösning.

Vad är den långsiktiga lösningen?

Att ersätta beroende med beroende är inte så konstruktivt, att hänga upp sig på andra oempatiska människor som inte ger hjälpen man så innerligt behöver.

När man har styrkan långt inne i sig själv.

Du ÄR stark. Alltid.

Du kan reglera dig själv, på två sekunder.

Inga genvägar, Vägar.

Rätt väg. Hur hittar jag dit igen?

Lösning.

Det är hjärnan som hamnar i gamla spår, och detta går att bryta. Men det är inte enkelt. Men det går.

Ta tillbaka makten.

Ta tillbaka makten över dig själv. Över ångesten.

Jag kommer nog alltid leva med ångesten men så länge den är hanterbar är det acceptabelt.

Byta beroenden som man byter trosor, är inte hållbart. Även till trots att det ena beroendet kanske inte är lika destruktivt som det andra.

Man jag klarar mig själv.

Styrkan finns.

Men frågan kvarstår: vad är den riktiga långsiktiga lösningen?

Papper

papper_angest

Odjuret som kom in på avdelningen.

Ett monstrum.

Han väste.

Spottade och fräste.

Vanskapt.

Jag blir inte rädd.

Inte orolig.

Papper.

Papper skrämmer mig.

Stressar mig som om ett monstrum skulle kliva fram.

Ibland behöver jag hjälp.

Hjälp att besegra monstrumet.

Papperna ligger och spottar och fräser, med dolda handlingar bakom sig.

Papper.

Djävulen som satt på min axel

djavulen_overdosering

Denna Torsdag som var. 2016-06-23 så satt djävulen på min axel.

Vi har ett avtal, min psykiatriska mottagning och jag: jag hämtar ut mediciner och överlämnar dem omedelbart till mottagningen.

Men denna Torsdag så kom Satan och talade till mig. ”Ta medicinen och gå din väg. Lämna inte upp den.”

Jag tänkte att jag skulle ta dem på en gång, allihop. 10 st. Det är inte så många. Men efter varje överdos så försvagas hjärnan. Kroppen blir mindre och mindre motståndskraftig. Detta kanske hade varit min sista överdos.

Detta skrämmer mig. Men Universum, sade till mig att tänk på konsekvenserna: de långvariga och det kortvariga.

Universum sade: ”gör rätt val.”

Jag har tatuerat in ”tag tillbaka makten” fredagen innan. Jag stannade upp, tänkte på tatueringen och vad allt den står för.

Jag återtog makten över Djävulen, och lämnade upp medicinen enligt avtal.

Jag är inte direkt troende men Djävulen för mig är en symbol, en symbol för de destruktiva tankarna. Det negativa, okonstruktiva.

Jag talade med en kunnig kvinna, på sjukhuset, om vad hon har sett, gällande överdoser samt självmord och självmordsförsök. Detta skrämde mig.

På ett bra sätt. Hon är troende och vi enades i vad djävulen står för. Hon sade: ”att efter ett misslyckat självmordsförsök som har förstört en människas liv, så står han bredvid och skrattar åt en.”

Detta samtal tror jag förändrade mitt liv. Alla ”misslyckade” självmordsförsök, som förstört människors liv. De kan inte äta själva, gå på toaletten själva. De kan inte leva ett normalt liv igen.

Där har jag kunnat hamna.

Och som sagt: efter varje överdos försämras motståndskraften att hantera överdoserna.

Jag har slutat räkna mina överdoser, nästan slentrianmässigt. Och detta är farligt. Jag behövde skrämmas. Respekten över hur lite som kanske krävs för att förstöra mitt liv. Eller döda mig själv.