Mer än bara en läkare
Jag bestämde mig för att lägga in mig. Mitt självskadebeteende har gått för långt, för fort.
Jag låg inne på mitt rum, och sov med ett så kallat ”bolltäcke,” då sjuksyrran hämtade mig: ”läkarsamtal.” Bolltäcket hade hjälpt mig att sova bort lite av abstinensen.
I tron om att det bara var ett vanligt läkarsamtal, så går jag in utan vidare förhoppning. Likgiltig och fylld av ångest. Men där sitter min ängel i svart. Min före detta läkare. Hon sken upp som solen själv. Jag brast i tårar. Och hon sade: ”jag sade ju att jag skulle komma när du behövde mig som mest.”
Hon beordrade mig att lokalisera vad som är bra med mig. Eget ansvar. Att ta tillbaka makten i mina händer. Att jag ligger uppsplittrad på marken, och behöver samla ihop det som ligger på marken och stoppa tillbaka i glasburken igen.
Jag vet bara att skriften är bra. Viss skrift. Jag är så kritiserande.
Den har jag för övrigt tappat. Helt känns det som. Jag känner mig tom. Fast istället fylld av ångest.
Öronbedövande ångest. Dimsyns-ångest.
Sådan som får hjärtat att slå snabbare eller långsammare. Jag kom in med puls 50. Min brukar ligga på 80. Jag frös, mitt i sommaren. Men en kvinna förklarade att kroppen nedprioriterar värmen när den fokuserar på annat.
Ångest. Överleva.
Hon är mer än bara en läkare.
