Hen avslutade texten : ”men du kommer alltid vara vår lilla flicka.”

Det resonerade i mig. Jag känner flodvågen och föraktet i hens ord.

S:s armar talar en stark och svår berättelse.

Jag ser min egna kropp.

Den talar samma.

Samma språk.

Ett uttryck, som lämnar spår. Markeringar som lämnar vissa stumma. Vissa stirrar.

Men alla med lite vett: förstår, att det är modigheten som syns.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.